artillerister och geni-soldater och några hundra, ännu icke unitormerade och odisciplinerade nationalgardister. . Citadellet säges vara tillräckligt provianteradt med salt kött och bröd för 10,000 man i tre månader. I den stora staden med nära 100,000 invånare säges redan nu vara stor brist på lifsmedel, och kött kostar 2 till 3 frank skålpundet. Derför tror man, att kommendanten med garnisonen skall draga sig tillbaka i citadellet, men staden uppgifvas i följd af brist på proviant. Vi börja med allra första bombardera staden, sedan vi från Rastadt 1tått groft belägringsartilleri. Från vår kavallerikår ingå fortfarande de bästa underrättelser ; Nancy och Pont-å-Mousson äro i vår besittning och jernvägen mellan Metz och Paris är delvis upprifven af våra ströfkårer, Vi ha således hittills endast om segrar och framgångar att förtälja. Intagandet af Litzolstoln och Lichtenerg. En wiirtembergisk ofäcer berättar: Vi stå midt i Vogeserna, utan att något pass varit spärradt för oss med undantag af några. fästen, som vi bombarderat. Tidigt i dag (den 9) skickade general Obernitz mig ut på rekognoscering mot La Petite Pierre (Litzelstein). Med öfverraskning. fann jag det ganska vigtiga fästet, för hvars stormande vi redan vidtagit anordningar, blott besatt med ett halft kompani af 96:te franska infanteriregementet, Jag skickade mairen, som på kallelse ankom, darrande och dödsblek, in ifästningen med uppmaning till besättningen att gifva sig åt mig såsom krigsfångar. Då kom kommendanten, en fanjunkare, för att parlamentera.. Jag trugade honom till att förbinda sig att genast uppgifva fästet åt ett kompani och lät honom sätta upp den hvita fanan. General Obernitz blef lika förvånad som glad öfver min rapport och skickade denna genast till kronprinsen. Derefter besatte en bataljon jägare Lätzelstein. Om eröfringen af Lichtenberg skrifves: sÅt vår bataljon jemte artilleri och 3:dje jägarbataljenen uppdrogs att taga bergfästet Liehtenberg. Detta klippnäste måste tagas, för att vår armå icke skulle blifva derifrån störd i ryggen. Artilleriet började beskjutningen på 13 (svensk) mils afstånd och vi ryekte fram till anfall. Det visade sig snart att byn framför fästningen var besatt blott af en patrull, som skyndsamt aflägsnade sig. Man kringrände derför genast fästet. . Derefter uppkom ett -kuriöst tillstånd: såväl deruppe på fästningen som nedanför den låg man på lur, och så fort någon del af en kropp syntes, skötos skott. Sedan jag flera gånger skjutit uppåt och just skulle lägga an på nytt, träffade en kula min bajonett och snuddade vid örat. Deretterblef jag litet försigtigare, helst flera kulor, som gällde mig personligen, komme mycket nära sitt mål. Soldaterna i fästningen visste mycket väl distansen och sköto med stöd af muren för gevären. Men äfven våra kulor träffade på 3—400 stegs afstånd genom skottgluggarne mången fransman. Sedan granaterna, som susande foro hän öfver våra hufvuden, tändt eld på nästet, hörde man klagoropen af qvinnor, barn och sårade. Vår öfverstelöjtnant blef dödligt sårad och dog dagen derefter. Äfven flere bland jägarne blefvo döda och sårade. Så fortgick det till skymningen. I fästningen slogo lågorna upp iskyn. Då svajade plötsligt den hvita fanan på tinnarne, och straxt afsändes officerare för att mottaga kapitulationen. Redan samma natt kommo en del af de sårade ned. De hade legat utan läkare deruppe; somliga af dem hade fått sina sår vid Woerth. Följande dagen tågade vi in med klingande spel och fingo se hur starkt detta fäste är. Lik och ruiner, blodpölar och vapen, allt om hvartannat! Afrikanska och europeiska turcos. En sårad preussisk officer, som ligger under läkarevård i Frankturt, har berättat följande: Under stormningen af höjderna vid Woerth träffades jag af ett skott i fotleden, blef i följd deraf urståndsatt att längre deltaga i striden och fördes af ett par soldater undan samt nedlades i en fördjupning i marken, der jag sedan Jlemmnades åt mitt öde. Mitt kom-pani skyndade framåt. Plötsligen reste sig en turco, som, orörlig och betäckt med blod, låg på 20 stegs afstånd från mig och som ingen hade. brytt sig om i tanke att han var död. Han laddade sin chassepot och lade an på mig. Värja mig kunde jag icke; mina hotelser besvarades af turcon med ett afskyvärdt grin och jag ansåg mig förlorad. Då hven en kula och barbaren nedsjönk med krossadt hufwnd En ecklarnekvtt af I5:te regementet hade