artillerister och geni-soldater och några hun-
dra, ännu icke unitormerade och odisciplinerade
nationalgardister. . Citadellet säges vara till-
räckligt provianteradt med salt kött och bröd
för 10,000 man i tre månader. I den stora
staden med nära 100,000 invånare säges redan
nu vara stor brist på lifsmedel, och kött kostar
2 till 3 frank skålpundet. Derför tror man,
att kommendanten med garnisonen skall draga
sig tillbaka i citadellet, men staden uppgifvas
i följd af brist på proviant. Vi börja med
allra första bombardera staden, sedan vi
från Rastadt 1tått groft belägringsartilleri.
Från vår kavallerikår ingå fortfarande de bästa
underrättelser ; Nancy och Pont-å-Mousson äro
i vår besittning och jernvägen mellan Metz
och Paris är delvis upprifven af våra ströf-
kårer, Vi ha således hittills endast om seg-
rar och framgångar att förtälja.
Intagandet af Litzolstoln och Lichten-
erg.
En wiirtembergisk ofäcer berättar:
Vi stå midt i Vogeserna, utan att något
pass varit spärradt för oss med undantag af
några. fästen, som vi bombarderat. Tidigt i
dag (den 9) skickade general Obernitz mig ut
på rekognoscering mot La Petite Pierre (Lit-
zelstein). Med öfverraskning. fann jag det
ganska vigtiga fästet, för hvars stormande vi
redan vidtagit anordningar, blott besatt med
ett halft kompani af 96:te franska infanteri-
regementet, Jag skickade mairen, som på kal-
lelse ankom, darrande och dödsblek, in ifäst-
ningen med uppmaning till besättningen att
gifva sig åt mig såsom krigsfångar. Då kom
kommendanten, en fanjunkare, för att parla-
mentera.. Jag trugade honom till att förbinda
sig att genast uppgifva fästet åt ett kompani
och lät honom sätta upp den hvita fanan.
General Obernitz blef lika förvånad som glad
öfver min rapport och skickade denna genast
till kronprinsen. Derefter besatte en bataljon
jägare Lätzelstein.
Om eröfringen af Lichtenberg skrifves:
sÅt vår bataljon jemte artilleri och 3:dje
jägarbataljenen uppdrogs att taga bergfästet
Liehtenberg. Detta klippnäste måste tagas, för
att vår armå icke skulle blifva derifrån störd
i ryggen. Artilleriet började beskjutningen på
13 (svensk) mils afstånd och vi ryekte fram
till anfall. Det visade sig snart att byn fram-
för fästningen var besatt blott af en patrull,
som skyndsamt aflägsnade sig. Man kring-
rände derför genast fästet. . Derefter uppkom
ett -kuriöst tillstånd: såväl deruppe på fäst-
ningen som nedanför den låg man på lur, och
så fort någon del af en kropp syntes, skötos
skott. Sedan jag flera gånger skjutit uppåt
och just skulle lägga an på nytt, träffade en
kula min bajonett och snuddade vid örat.
Deretter- blef jag litet försigtigare, helst flera
kulor, som gällde mig personligen, komme
mycket nära sitt mål. Soldaterna i fästningen
visste mycket väl distansen och sköto med
stöd af muren för gevären. Men äfven våra
kulor träffade på 3—400 stegs afstånd genom
skottgluggarne mången fransman. Sedan gra-
naterna, som susande foro hän öfver våra huf-
vuden, tändt eld på nästet, hörde man klago-
ropen af qvinnor, barn och sårade. Vår öf-
verstelöjtnant blef dödligt sårad och dog da-
gen derefter. Äfven flere bland jägarne blefvo
döda och sårade. Så fortgick det till skym-
ningen. I fästningen slogo lågorna upp iskyn.
Då svajade plötsligt den hvita fanan på tin-
narne, och straxt afsändes officerare för att
mottaga kapitulationen. Redan samma natt
kommo en del af de sårade ned. De hade legat
utan läkare deruppe; somliga af dem hade
fått sina sår vid Woerth. Följande dagen tå-
gade vi in med klingande spel och fingo se
hur starkt detta fäste är. Lik och ruiner,
blodpölar och vapen, allt om hvartannat!
Afrikanska och europeiska turcos.
En sårad preussisk officer, som ligger un-
der läkarevård i Frankturt, har berättat föl-
jande:
Under stormningen af höjderna vid Woerth
träffades jag af ett skott i fotleden, blef i
följd deraf urståndsatt att längre deltaga i
striden och fördes af ett par soldater undan
samt nedlades i en fördjupning i marken, der
jag sedan Jlemmnades åt mitt öde. Mitt kom-
-pani skyndade framåt. Plötsligen reste sig
en turco, som, orörlig och betäckt med blod,
låg på 20 stegs afstånd från mig och som in-
gen hade. brytt sig om i tanke att han var
död. Han laddade sin chassepot och lade an
på mig. Värja mig kunde jag icke; mina ho-
telser besvarades af turcon med ett afskyvärdt
grin och jag ansåg mig förlorad. Då hven en
kula och barbaren nedsjönk med krossadt huf-
wnd En ecklarnekvtt af I5:te regementet hade