— 298 — gifven signal, stack pennan bakom örat och gick ut med afimätta steg. Noöl tycktes vara tacksam för ransakningsdomarens delikata handlingssätt. Hela hans ansigte uttryckte den lifligaste erkänsla. — Hvad jag är er förbunden, min horre, utbrast han, för er ädelmodiga uppmärksamhet! Det jag har att omtala är smärtsamt; men nu, då ni ensarh hör mig, skall jag utan svårighet kunnå fullgöra min pligt. — Var utan fruktan, återtog domaren; jag skall af er vittnesberättelse icke yppa annat än hvad som är oundgänpgligen nödigt. — Jag känner att jag icke är herre öfver mig sjelf, började Noöl; förlåt min sinnesförvirring. Öm något ord undfaller mig, som är bittert, så ursäkta mig, ty det yttras ofrivilligt. Ända till desså sista dagar har jag trott mig vara den otillåtna kärlekens barn. Dock blygdes jag icke deröfver : . . Min historia är kort. Jag har varit ärelysten; för att på hederligt sitt komma framät har jag arbetat af alla krafter. När man är utån namn och förmögenhet, måste man skaffa sig dessa fördelar. Jag har fört ett tillbakadraget lefnadssätt, kämpat med brist och motgångar, såsom deras lott är, hvilka, utgångna ur det lägsta, vilja hinna till det högsta. Jag afgudade den qvinna, som jag ansåg för min mor; jag var öfvertygad om att hon älskade mig. Den fläck som vidlådde min börd hade åsämkat mig en viss förödmjukelse; dock