— 298 —
gifven signal, stack pennan bakom örat och
gick ut med afimätta steg.
Noöl tycktes vara tacksam för ransaknings-
domarens delikata handlingssätt. Hela hans
ansigte uttryckte den lifligaste erkänsla.
— Hvad jag är er förbunden, min horre,
utbrast han, för er ädelmodiga uppmärksam-
het! Det jag har att omtala är smärtsamt;
men nu, då ni ensarh hör mig, skall jag utan
svårighet kunnå fullgöra min pligt.
— Var utan fruktan, återtog domaren; jag
skall af er vittnesberättelse icke yppa annat
än hvad som är oundgänpgligen nödigt.
— Jag känner att jag icke är herre öfver
mig sjelf, började Noöl; förlåt min sinnesför-
virring. Öm något ord undfaller mig, som är
bittert, så ursäkta mig, ty det yttras ofri-
villigt. Ända till desså sista dagar har jag
trott mig vara den otillåtna kärlekens barn.
Dock blygdes jag icke deröfver : . . Min hi-
storia är kort. Jag har varit ärelysten; för
att på hederligt sitt komma framät har jag
arbetat af alla krafter. När man är utån
namn och förmögenhet, måste man skaffa sig
dessa fördelar. Jag har fört ett tillbakadra-
get lefnadssätt, kämpat med brist och mot-
gångar, såsom deras lott är, hvilka, utgångna
ur det lägsta, vilja hinna till det högsta. Jag
afgudade den qvinna, som jag ansåg för min
mor; jag var öfvertygad om att hon älskade
mig. Den fläck som vidlådde min börd hade
åsämkat mig en viss förödmjukelse; dock