Minnen från ett besök i Humle-
ården.
Humlegården! och återigen Humlegården,
torde någon läsare utropa, och deruti kan han
ej ha så orätt, då under ett par somrar nästan
hvarje vecka i en eller annan af våra tidnin-
gar temligen enformiga uppsatser varit synliga
om detta, som det ej utan skäl kallas, af ve-
derbörande bortglömda paradis. Men nu har
jag ej för afsigt att framstamma några frukt-
lösa uppmaningar till dem som makten hatva
om att få denna vackra promenadplats försatt
i åtminstone temligen anständigt skick; nej!
vare detta långt ifrån min mening: endast nå-
gra minnen från mitt sista besök derstädes
tar jag mig friheten uppteckna.
Inkommen genom dess enda för allmänheten
tillgängliga ingång (från Stora Humlegårdsga-
tan), möttes jag genast af en öfverraskande
syn. Benämningen de dödas stad, hvarmed
Stockholm under sommaren ej utan skäl he-
dras, tycktes här vara alldeles obehörig, ity
att hela Humlegården formligen hvimlade af
menniskor. Den allmänna ledigheten — det
var nemligen söndag — äfvensom den allt
upplifvande solens- brännheta strålar hade till
denna här och der skuggrika plats utlockat
en ofantlig mängd menniskor, hvilka alla på
bästa sätt sökte förströ sig. Anmärkas bör
dock, att nöjena härstädes ej voro af presis
lika spirituel natur, som i Strömparterren,
Kungsträdgården eller Berzelii park; ty åtmin-
stone med högst få undantag var när ingen,
som tänkte på något så simpelt, som att kon-
sumera en större eller mindre mängd af de,
på ofvannämnde förlustelseställen i ordets
egentliga mening öfverflödande spritdryc-
kerna. Nej! vill ni höra huru man här roade
sig? Ringdansar och pantlekar, sista paret ut
och - hök - och dufva samt klockareleken
och kämpas om rummet utfördes här under
de mest vexlande situationer. Pigor, eller rät-
tare sagdt jungfrur — eftersom det förra or-
det enligt Upsala mötes beslut lärer blifvit
utstruket ur vårt språk — och gardister, krog-
mamseller, drängar och annat hyggligt folk
tumlade under de halsbrytande sprången i
gräset, hvadan den tafla, som härunder upprul-
lades för åskådaren; erbjöd de mest bizarra
vyer.
Äfven i det under 1868 års landtbruksmöte
uppförda musiktempel stod glädjen högt i
tak; ty der voro 50 å 60 bärn samlade, midt
i sommaren sysselsatta: med: Det gick två
gubbar i ett snöfall, skära hafru och andra
mer och mindre fornnordiska jullekar. Märk-
värdigt nog hade ingen birfilare infunnit sig
— något som annars lär vara mycket vanligt —
en hjertlig tacksägelse af de små danslystna
och säkerligen några slantar -af åskådarne
skulle hafva belönat honom för hans besvär.
Ofvanom musiktemplet, åt dammen till, hade
man framför sig en vy af helt annan karakter,
Der saknades visserligen ej heller folk, men
deras sysselsättning var alldeles olik de an-
dras. Med undantag af ett och annat älskande
par, hvilket här trodde sig mera ostördt kunna
framhviska kärlekens ljufya språk, utgjordes
hela samlingen af väckta, hvilka i grupper
af 3 å 4 st. här slagit sig ned för att fira sin
sabbatsafton. Nyfikenhet tvingade mig att be-
skåda deras lektyr, och, såvida min kikare ej
allt för mycket bedrog mig, utgjordes den
uteslutande af: Pietisten, Smålands Missions-
Tidniog och Stadsmissionären äfvensom en hel
mängd af Evangeliska fosterlandsstiftelsen ut-
sända godbitar, hvilka under djupa suckar och
med den mest salvelsefulla röst, till stor
uppbyggelse (!) för de öfriga, förelästes af nå-
gon gråtmild tärna på fyratiotalet. Ofvervä-
gande antalet af dem syntes nemligen utgöras
af fröknar, som för ett eller annat lustrum
sedan passerat linien. Ett par unga flickor
voro dock der, och deras behagliga utseende
gjorde verkligen ett vackert afbrott på den
eljest mörka och dystra taflan ; men äfven dessa
bevisade sig efter en stund-vara fullt ut lika
beklagansvärda som de öfriga, i det de med
den mest klingande sopranröst på ej ovanliga
vismelodier började framsjunga: O! du, som
förlossaren sände, O! sälla land samt flera
andra af dessa, på alla konventiklar snart ut-
nötta, Zions sånger.
Jag ämnade mig just hem från Humlegår-
den med dess brokiga och på kontraster så
rika hvimmel, då min uppmärksamhet med
detsamma vändes på den folkmassa, som från
alla håll, liksom dragen af en magnetisk kraft,
framströmmade mot Rotundan. Hvarför gå
så mycket folk dit? var en fråga, som jag ej
kunde underiåta att göra en närstående. Jag
vände mig just till rätt person, ty han upp-
lyste mig om, att Sybergska damkapellet 0
just nu skulle börja sin aftonunderhållning!
Vill du derför, ärade läsare, studera folk-
lifvet i alla dess detaljer, bör du ej underlåta
att en söndags eftermiddag besöka Humlegår-
den, och att du ej skall ångra dig, derpå har
du en god-borgen i Agapetus.