Minnen från ett besök i Humleården. Humlegården! och återigen Humlegården, torde någon läsare utropa, och deruti kan han ej ha så orätt, då under ett par somrar nästan hvarje vecka i en eller annan af våra tidningar temligen enformiga uppsatser varit synliga om detta, som det ej utan skäl kallas, af vederbörande bortglömda paradis. Men nu har jag ej för afsigt att framstamma några fruktlösa uppmaningar till dem som makten hatva om att få denna vackra promenadplats försatt i åtminstone temligen anständigt skick; nej! vare detta långt ifrån min mening: endast några minnen från mitt sista besök derstädes tar jag mig friheten uppteckna. Inkommen genom dess enda för allmänheten tillgängliga ingång (från Stora Humlegårdsgatan), möttes jag genast af en öfverraskande syn. Benämningen de dödas stad, hvarmed Stockholm under sommaren ej utan skäl hedras, tycktes här vara alldeles obehörig, ity att hela Humlegården formligen hvimlade af menniskor. Den allmänna ledigheten — det var nemligen söndag — äfvensom den allt upplifvande solensbrännheta strålar hade till denna här och der skuggrika plats utlockat en ofantlig mängd menniskor, hvilka alla på bästa sätt sökte förströ sig. Anmärkas bör dock, att nöjena härstädes ej voro af presis lika spirituel natur, som i Strömparterren, Kungsträdgården eller Berzelii park; ty åtminstone med högst få undantag var när ingen, som tänkte på något så simpelt, som att konsumera en större eller mindre mängd af de, på ofvannämnde förlustelseställen i ordets egentliga mening öfverflödande spritdryckerna. Nej! vill ni höra huru man här roade sig? Ringdansar och pantlekar, sista paret ut och hök och dufva samt klockareleken och kämpas om rummet utfördes här under de mest vexlande situationer. Pigor, eller rättare sagdt jungfrur — eftersom det förra ordet enligt Upsala mötes beslut lärer blifvit utstruket ur vårt språk — och gardister, krogmamseller, drängar och annat hyggligt folk tumlade under de halsbrytande sprången i gräset, hvadan den tafla, som härunder upprullades för åskådaren; erbjöd de mest bizarra vyer. Äfven i det under 1868 års landtbruksmöte uppförda musiktempel stod glädjen högt i tak; ty der voro 50 å 60 bärn samlade, midt i sommaren sysselsatta: med: Det gick två gubbar i ett snöfall, skära hafru och andra mer och mindre fornnordiska jullekar. Märkvärdigt nog hade ingen birfilare infunnit sig — något som annars lär vara mycket vanligt — en hjertlig tacksägelse af de små danslystna och säkerligen några slantar -af åskådarne skulle hafva belönat honom för hans besvär. Ofvanom musiktemplet, åt dammen till, hade man framför sig en vy af helt annan karakter, Der saknades visserligen ej heller folk, men deras sysselsättning var alldeles olik de andras. Med undantag af ett och annat älskande par, hvilket här trodde sig mera ostördt kunna framhviska kärlekens ljufya språk, utgjordes hela samlingen af väckta, hvilka i grupper af 3 å 4 st. här slagit sig ned för att fira sin sabbatsafton. Nyfikenhet tvingade mig att beskåda deras lektyr, och, såvida min kikare ej allt för mycket bedrog mig, utgjordes den uteslutande af: Pietisten, Smålands MissionsTidniog och Stadsmissionären äfvensom en hel mängd af Evangeliska fosterlandsstiftelsen utsända godbitar, hvilka under djupa suckar och med den mest salvelsefulla röst, till stor uppbyggelse (!) för de öfriga, förelästes af någon gråtmild tärna på fyratiotalet. Ofvervägande antalet af dem syntes nemligen utgöras af fröknar, som för ett eller annat lustrum sedan passerat linien. Ett par unga flickor voro dock der, och deras behagliga utseende gjorde verkligen ett vackert afbrott på den eljest mörka och dystra taflan ; men äfven dessa bevisade sig efter en stund-vara fullt ut lika beklagansvärda som de öfriga, i det de med den mest klingande sopranröst på ej ovanliga vismelodier började framsjunga: O! du, som förlossaren sände, O! sälla land samt flera andra af dessa, på alla konventiklar snart utnötta, Zions sånger. Jag ämnade mig just hem från Humlegården med dess brokiga och på kontraster så rika hvimmel, då min uppmärksamhet med detsamma vändes på den folkmassa, som från alla håll, liksom dragen af en magnetisk kraft, framströmmade mot Rotundan. Hvarför gå så mycket folk dit? var en fråga, som jag ej kunde underiåta att göra en närstående. Jag vände mig just till rätt person, ty han upplyste mig om, att Sybergska damkapellet 0 just nu skulle börja sin aftonunderhållning! Vill du derför, ärade läsare, studera folklifvet i alla dess detaljer, bör du ej underlåta att en söndags eftermiddag besöka Humlegården, och att du ej skall ångra dig, derpå har du en god-borgen i Agapetus.