mig från att meddela de intressanta bidrag,
som jag på grund af enskilda samtal och bref
skulle kunna lemna till belysning af denna
angelägenhet: Dessa den franska regeringens
tendenser gåfvo sig derefter tillkänna genom
yttre inverkan på den europeiska politiken,
nemligen i den hållning, som Frankrike till
vår fromma iakttog under den tysk-danska
striden. Frankrikes derpå följande misstäm-
ning mot oss i anledniovg af fördraget i Ga-
stein härflöt deraf, att man hyste bekymmer
för att ett varaktigt befästande af det preus-
siskt-österrikiska förbundet skulle kunna be-
röfva kabinettet i Paris frukterna af denna dess
hållning.
Frankrike hade redan 1865 räknat på ut-
brottet af kriget mellan oss och Österrike och
närmade sig oss åter med beredvillighet så.
snart våra förhållanden till Wien började bli
mindre goda.
Före utbrottet af 1866 års österrikiska krig
gjordes mig dels genom anhöriga till h. m.
fransmännens kejsare, dels genom förtroliga,
ombud förslag, hvilka alltid utgingo på att;
bringa till stånd större eller mindre transak-
tioner för att understödja ömsesidig utvidg-
ning; än var det fråga om Luxemburg eller
om 1814 års gräns med Landau och Saarlouis,
än om större saker, bland hvilka fransyska
Schweiz och frågan om, hvar språkgränsen i
Piemont skulle uppdragas, icke uteslötos.
I maj 1866 antogo dessa förkänningar form
af ett förslag till en off- och defensiv allians,
af hvars grunddrag följande utdrag förblef i
mina hinder:
1) Om kongressen kommer till stånd, utgör
målet för de gemensamma sträfvandena: Ve-
netiens afträdande till Italien och (Elbe-) her-
tigdömenas annexion af Preussen.
2) Om kongressen blir utan resultat, off-
och defensiv allians.
3) Konungen af Preussen skall öppna fient
ligheterna inom 10 dagar efter kongressens
upplösning.
4) Om kongressen alls icke kommer att
sammanträda, skall Preussen anfalla inom 30
dagar efter undertecknandet af detta fördrag.
5) Fransmännens kejsare skall förklara Öster-
rike krig så snart fiendtligheterna mellan Öster-
rike och Preussen öppnats (inom 30 dagar
300.000). .
6) Ingen separatfred slutes med Österrike.
7) Fred slutas på följande vilkor: Venetien
åt Italien. Åt Preussen här nedan antydda
tyska områden (7 till 8 millioner själar efter
eget val); vidare förbundsreform i preussisk
anda.
Åt Frankrike området mellan Mosel och
Rhen utom Koblenz och Mainz; innehållande
500.000 själar från Preussen, Baiern på ven-
stra Rhen-stranden; Birkenfeld, Homburg,
Darmstadt 213,000 själar.
8) Militär och marinkonvention mellan Frank-
rike och Preussen från fördragets underteck-
nande.
9) Konungens af Italien bifall.
Storleken af den armå, med hvilken kejsa-
ren, enligt art. 5, skulle bistå oss, angafs i
skriftliga upplysningar till 300.000 man; anta-
let själar, med hvilka Frankrike önskade att
utvidga sig, uppgår, enligt franska, med verk-
ligheten icke öfverensstämmande beräkningar,
till 1,800,000.
Hvar och en, som är förtrogen med 1866
års intimare diplomatiska och militärhistoria,
skall i dessa punkter se den politik fram-
skymta, som Frankrike samtidigt följde mot
Ttalien (med hvilken makt det äfven i hem-
lighet underhandlade) och sednare mot Preus-
sen och Italien. Sedan vi i juni 1866, oak-
tadt ferfaldiga, nästan hotande uppmaningar,
att antaga ofvan anförda alliansförslag, afböjt
detta, räknade den franska regeringen nu blott
på Österrikes seger öfver oss och att vi efter
våra eventuela nederlag, skulle utbedja oss
franskt bistånd, med hvars diplomatiska för-
beredande den franska politiken nu efter bästa
förmåga sysselsatte sig.
Att den i föregående allians-förslag fort-
satta och sedermera ännu en gång föreslagna
kongressen skulle haft den verkan, att neutra-
lisera vårt, blott på tre månader afslutade för-
bund med Italien, och huruledes Frankrike
genom ytterligare aftal sökte skada vår ställ-
ning och om möjligt förbereda vårt nederlag,
är eder bekant. Från denna tid har Frank-
rike ej upphört att genom erbjudanden på
Tysklands och Belgiens bekostnad sätta oss i
frestelse. Omöjligheten af att ingå på några
erbjudanden af detta slag insåg jag alltid,
men i fredens intresse ansåg jag det vara nyt-
tigt att låta de franska statsmännen lefva i
sina egendomliga illusioner, så länge detta