mig från att meddela de intressanta bidrag, som jag på grund af enskilda samtal och bref skulle kunna lemna till belysning af denna angelägenhet: Dessa den franska regeringens tendenser gåfvo sig derefter tillkänna genom yttre inverkan på den europeiska politiken, nemligen i den hållning, som Frankrike till vår fromma iakttog under den tysk-danska striden. Frankrikes derpå följande misstämning mot oss i anledniovg af fördraget i Gastein härflöt deraf, att man hyste bekymmer för att ett varaktigt befästande af det preussiskt-österrikiska förbundet skulle kunna beröfva kabinettet i Paris frukterna af denna dess hållning. Frankrike hade redan 1865 räknat på utbrottet af kriget mellan oss och Österrike och närmade sig oss åter med beredvillighet så. snart våra förhållanden till Wien började bli mindre goda. Före utbrottet af 1866 års österrikiska krig gjordes mig dels genom anhöriga till h. m. fransmännens kejsare, dels genom förtroliga, ombud förslag, hvilka alltid utgingo på att; bringa till stånd större eller mindre transaktioner för att understödja ömsesidig utvidgning; än var det fråga om Luxemburg eller om 1814 års gräns med Landau och Saarlouis, än om större saker, bland hvilka fransyska Schweiz och frågan om, hvar språkgränsen i Piemont skulle uppdragas, icke uteslötos. I maj 1866 antogo dessa förkänningar form af ett förslag till en offoch defensiv allians, af hvars grunddrag följande utdrag förblef i mina hinder: 1) Om kongressen kommer till stånd, utgör målet för de gemensamma sträfvandena: Venetiens afträdande till Italien och (Elbe-) hertigdömenas annexion af Preussen. 2) Om kongressen blir utan resultat, offoch defensiv allians. 3) Konungen af Preussen skall öppna fient ligheterna inom 10 dagar efter kongressens upplösning. 4) Om kongressen alls icke kommer att sammanträda, skall Preussen anfalla inom 30 dagar efter undertecknandet af detta fördrag. 5) Fransmännens kejsare skall förklara Österrike krig så snart fiendtligheterna mellan Österrike och Preussen öppnats (inom 30 dagar 300.000). . 6) Ingen separatfred slutes med Österrike. 7) Fred slutas på följande vilkor: Venetien åt Italien. Åt Preussen här nedan antydda tyska områden (7 till 8 millioner själar efter eget val); vidare förbundsreform i preussisk anda. Åt Frankrike området mellan Mosel och Rhen utom Koblenz och Mainz; innehållande 500.000 själar från Preussen, Baiern på venstra Rhen-stranden; Birkenfeld, Homburg, Darmstadt 213,000 själar. 8) Militär och marinkonvention mellan Frankrike och Preussen från fördragets undertecknande. 9) Konungens af Italien bifall. Storleken af den armå, med hvilken kejsaren, enligt art. 5, skulle bistå oss, angafs i skriftliga upplysningar till 300.000 man; antalet själar, med hvilka Frankrike önskade att utvidga sig, uppgår, enligt franska, med verkligheten icke öfverensstämmande beräkningar, till 1,800,000. Hvar och en, som är förtrogen med 1866 års intimare diplomatiska och militärhistoria, skall i dessa punkter se den politik framskymta, som Frankrike samtidigt följde mot Ttalien (med hvilken makt det äfven i hemlighet underhandlade) och sednare mot Preussen och Italien. Sedan vi i juni 1866, oaktadt ferfaldiga, nästan hotande uppmaningar, att antaga ofvan anförda alliansförslag, afböjt detta, räknade den franska regeringen nu blott på Österrikes seger öfver oss och att vi efter våra eventuela nederlag, skulle utbedja oss franskt bistånd, med hvars diplomatiska förberedande den franska politiken nu efter bästa förmåga sysselsatte sig. Att den i föregående allians-förslag fortsatta och sedermera ännu en gång föreslagna kongressen skulle haft den verkan, att neutralisera vårt, blott på tre månader afslutade förbund med Italien, och huruledes Frankrike genom ytterligare aftal sökte skada vår ställning och om möjligt förbereda vårt nederlag, är eder bekant. Från denna tid har Frankrike ej upphört att genom erbjudanden på Tysklands och Belgiens bekostnad sätta oss i frestelse. Omöjligheten af att ingå på några erbjudanden af detta slag insåg jag alltid, men i fredens intresse ansåg jag det vara nyttigt att låta de franska statsmännen lefva i sina egendomliga illusioner, så länge detta