— VV ORT
— Åh! svarade hon med en djup suck, det
är min hemlighet . , . en hemlighet, som icke
ens farmor känner.
Herr Daburon betraktade henne. Han trodde
sig upptäcka en tår i hennes öga.
— Kanske, återtog hon, skall jag en dag
anförtro er allt . . . Det blir måhända till
sist nödvändigt.
Domaren var blind och döf.
— Äfven jag, svarade han, har en hem-
lighet, som jag ämnar yppa för er.
Då han om qvällen tog afsked, sade han
till sig sjelf:
— I morgon skall jag förklara henne min
kärlek.
Men femtiofem dagar förflöto, under hvilka
han oupphörligt upprepade inom sig: fi morgon,
Det var en afton i augusti månad; värmen
hade hela dagen varit tryckande; mot qväl-
len hade det börjat blåsa temligen häftigt.
Alt bebådade ett annalkande oväder.
De sutto, Daburon och Claire, i en af trid-
gårdens bersåer och mellan trädens grenar
kunde de se markisinnan promenera på nå-
got afstånd.
De hade suttit länge utan att tala med hvar-
andra, sjelfva fattade af den rörelse som upp-
skakade naturen, och inandats den starka dof-
ten af blommorna på den midt framför dem
belägna rabatten. Herr Daburon vågade fatta
den unga flickans hand.
Det var första gången, och denna beröring