put vyRv, Ila vValval. AHIGCU — IUSGCA GUT,
endast regissören. Mot denna stackars men-
niska utbryter ovädret med dess oljud på nytt
och med en sådan våldsamhet, att han denna
gång ej får göra någonting annat än förtviflad
vända på sina handskar, bocka och åter af-
lägsna sig. Faure träder ändtligen fram, men
— endast för att upplysa att det är honom
omöjligt att sjunga; man har ännu icke in-
öfvat sången. Han faller ögonblickligt i nåd
och drar sig tillbaka under lifliga protester
från salongens sida. För andra gången faller
ridån och för tredje gången börja ropen, om
möjligt ännu våldsammare än förut. — Vi
önska hellre höra le Rhin, än resten af
Den Stumma — ropar i tumultet en äldre
herre på amfiteatern. — Vi ha betalt för
Den Stumma — svarar en yngre man från
parterren,. — A Ja porte, 3 la porte! — hö-
res det rundtomkring; låt honom få sina pen-
gar tillbaka! — En insamling för honom!
— ropar den gamle herrn och räcker fram
sin hatt till de närmast sittande. Det regnar
2-soustycken i hatten, som slutligen tömmes
öfver den olyckliges hufvud. Tumultet fort-
far, ridån går slutligen upp för tredje gången,
en och annan auktoritet med trefäirgadt skärp
om lifvet visar sig, men kan ej uträtta något,
och ridån måste åter falla. Slutligen går den
upp för fjerde gången. Man kan icke mot-
stå en pariserpublik. Kören står uppställd och
Faure framför med partituret i hand. Regis-
sören träder ånyo fram. Denna gång får han
tala. Han upplyser, att den generalrepetition
på le Rhin, som man ämnat hålla efter spek-
taklets slut, i stället skulle försiggå nu. Ett
obeskrifligt jubel bryter löst, som först hejdas
då Faures stämma åter fyller den väldiga sa-
longen och han, understödd af kören, sjunger
den så lifligt efterlängtade sången,
Paxrxiserlif.
(Ur danska Dags Telegraphen.)
För ett par dagar sedan läste jag en affisch
på en af kioskerna, hvari publiken underrät-
tades att det samma afton skulle arrangeras
en patriotisk folkfest i Tivoli, ett förlustelse-
ställe, hvilket, så vidt jag vet, existerat en-
dast en kort tid. Då här erbjöd sig ett lämp-
ligt tillfälle att få kasta en blick på en viss
sida af parislifvet, hvarmed jag förut gjort
bekantskap endast genom böcker, beslöt jag
att gå dit, Det var ett förtjusande vackert
ställe, belyst af tusentals gaslågor, hvilkas
sken återgafs och mångdubblades af kolossala
spegelglas, uppfyldt af doft från blommor och
träd, till hälften trädgård till hälften salong,
till hälften under tak och till hälften öfver-
stråladt af det stjernklara himlahvalfvet. Vid
första ögonkastet kunde man se, till hvilken
klass den qvimiga delen af publiken hörde,
trots dess eleganta toaletter och den anstän-
dighet som öfverallt iakttogs till dess cancan
började dansas. En sångarkör utförde med
en energi, ett glödande lif, sådant man endast
finner det hos fransmän i dessa dagar, giron-
disternas sång. Derpå begärde tusentals rö-
ster marseljäsen; mån bad dock ej derom,
utan man ropade endast namnet, springande
upp på bänkar och barrierer, och aldrig skall
jag glömma det ögonblick, då tonerna af denna
sång brusade genom salongen. Jag hade i
Köpenhamns Tivoli hört marseljäsen sjungas
samma afton som underrättelsen om krigsför-
klaringen kom, och kunde icke undgå att märka
den stora skilnaden. Hos oss klingade den
vemodig, allvarlig, nästan högtidlig; här lik-
nade den en lavaström, som, länge tillbaka-
hållen, omsider spränger sitt fängsel och bry-
ter fram mot ljus och luft. Kort derefter gick
en fantastiskt utstyrd karl omkring i etablis-
sementet, ringande med ett klockspel och bä-
rande en fana med inskriften: till armen!
och bakom honom sågs en halfklädd qvinna
med ett skärp i trikolorens färger — cen sym-
bolisk framställning af Frankrike? Samtidigt
insamlade en annan qvinna, som ledsagades
på ett vördnadsfullt sätt af en balklädd ka-
valjer, bidrag till armån i en stor pung. Hon
var fruktansvärdt skön, och det behag, hvar-
med hon böjde hufvudet och sade sitt merci
monsieur! för hvarje frank som föll i pun-
gen, skulle ha gjort en hertiginna heder. I
min nordiska naivitet föreställde jag mig, att
det var en dam, som för den goda sakens
skull nedlät sig att för en stund vistas i detta
sällskap, hvaraf halfva antalet i alla fall syn-
tes tillhöra en annan krets än hennes; men
huru kolossalt detta misstag var, såg jag så
snart musiken spelade cancan, i hvilken hon,
såsom balens förklarade drottning, utförde de
förvånansvärdaste luftsprång. Jag berättar
detta icke för att agera moralpredikant: en
fransk publik kan icke dömas efter de begrepp
och föreställningar, man medför hemifrån.
Men på en nordbo måste det göra ett högst
egendomligt intryck att se den sminkade lasten
och de ädlaste känslor hand i hand under
samma tak, att finna patriotismens bildstod
rest i den mest utsväfvande sinlighets tempel,
att se helt och hållet satt åsido budet: att
gifva Gud hvad Gud tillhör och kejsaren hvad
kejsaren tillhör. Vid parisarnes fest i Tivoli
påträngde sig ovilkorligen den föreställningen,
att om denna stora nation — det Gud för-
bjude! — dukar under i den förestående stri-
den, skulle den helt visst tömma njutningens
bägare äfven med dödens smärta i bröstet —
liksom Sardanapalus, bestigande bålet, omgifven
af sköna qvinnor och med vinlöfskransen om
pannan.