put vyRv, Ila vValval. AHIGCU — IUSGCA GUT, endast regissören. Mot denna stackars menniska utbryter ovädret med dess oljud på nytt och med en sådan våldsamhet, att han denna gång ej får göra någonting annat än förtviflad vända på sina handskar, bocka och åter aflägsna sig. Faure träder ändtligen fram, men — endast för att upplysa att det är honom omöjligt att sjunga; man har ännu icke inöfvat sången. Han faller ögonblickligt i nåd och drar sig tillbaka under lifliga protester från salongens sida. För andra gången faller ridån och för tredje gången börja ropen, om möjligt ännu våldsammare än förut. — Vi önska hellre höra le Rhin, än resten af Den Stumma — ropar i tumultet en äldre herre på amfiteatern. — Vi ha betalt för Den Stumma — svarar en yngre man från parterren,. — A Ja porte, 3 la porte! — höres det rundtomkring; låt honom få sina pengar tillbaka! — En insamling för honom! — ropar den gamle herrn och räcker fram sin hatt till de närmast sittande. Det regnar 2-soustycken i hatten, som slutligen tömmes öfver den olyckliges hufvud. Tumultet fortfar, ridån går slutligen upp för tredje gången, en och annan auktoritet med trefäirgadt skärp om lifvet visar sig, men kan ej uträtta något, och ridån måste åter falla. Slutligen går den upp för fjerde gången. Man kan icke motstå en pariserpublik. Kören står uppställd och Faure framför med partituret i hand. Regissören träder ånyo fram. Denna gång får han tala. Han upplyser, att den generalrepetition på le Rhin, som man ämnat hålla efter spektaklets slut, i stället skulle försiggå nu. Ett obeskrifligt jubel bryter löst, som först hejdas då Faures stämma åter fyller den väldiga salongen och han, understödd af kören, sjunger den så lifligt efterlängtade sången, Paxrxiserlif. (Ur danska Dags Telegraphen.) För ett par dagar sedan läste jag en affisch på en af kioskerna, hvari publiken underrättades att det samma afton skulle arrangeras en patriotisk folkfest i Tivoli, ett förlustelseställe, hvilket, så vidt jag vet, existerat endast en kort tid. Då här erbjöd sig ett lämpligt tillfälle att få kasta en blick på en viss sida af parislifvet, hvarmed jag förut gjort bekantskap endast genom böcker, beslöt jag att gå dit, Det var ett förtjusande vackert ställe, belyst af tusentals gaslågor, hvilkas sken återgafs och mångdubblades af kolossala spegelglas, uppfyldt af doft från blommor och träd, till hälften trädgård till hälften salong, till hälften under tak och till hälften öfverstråladt af det stjernklara himlahvalfvet. Vid första ögonkastet kunde man se, till hvilken klass den qvimiga delen af publiken hörde, trots dess eleganta toaletter och den anständighet som öfverallt iakttogs till dess cancan började dansas. En sångarkör utförde med en energi, ett glödande lif, sådant man endast finner det hos fransmän i dessa dagar, girondisternas sång. Derpå begärde tusentals röster marseljäsen; mån bad dock ej derom, utan man ropade endast namnet, springande upp på bänkar och barrierer, och aldrig skall jag glömma det ögonblick, då tonerna af denna sång brusade genom salongen. Jag hade i Köpenhamns Tivoli hört marseljäsen sjungas samma afton som underrättelsen om krigsförklaringen kom, och kunde icke undgå att märka den stora skilnaden. Hos oss klingade den vemodig, allvarlig, nästan högtidlig; här liknade den en lavaström, som, länge tillbakahållen, omsider spränger sitt fängsel och bryter fram mot ljus och luft. Kort derefter gick en fantastiskt utstyrd karl omkring i etablissementet, ringande med ett klockspel och bärande en fana med inskriften: till armen! och bakom honom sågs en halfklädd qvinna med ett skärp i trikolorens färger — cen symbolisk framställning af Frankrike? Samtidigt insamlade en annan qvinna, som ledsagades på ett vördnadsfullt sätt af en balklädd kavaljer, bidrag till armån i en stor pung. Hon var fruktansvärdt skön, och det behag, hvarmed hon böjde hufvudet och sade sitt merci monsieur! för hvarje frank som föll i pungen, skulle ha gjort en hertiginna heder. I min nordiska naivitet föreställde jag mig, att det var en dam, som för den goda sakens skull nedlät sig att för en stund vistas i detta sällskap, hvaraf halfva antalet i alla fall syntes tillhöra en annan krets än hennes; men huru kolossalt detta misstag var, såg jag så snart musiken spelade cancan, i hvilken hon, såsom balens förklarade drottning, utförde de förvånansvärdaste luftsprång. Jag berättar detta icke för att agera moralpredikant: en fransk publik kan icke dömas efter de begrepp och föreställningar, man medför hemifrån. Men på en nordbo måste det göra ett högst egendomligt intryck att se den sminkade lasten och de ädlaste känslor hand i hand under samma tak, att finna patriotismens bildstod rest i den mest utsväfvande sinlighets tempel, att se helt och hållet satt åsido budet: att gifva Gud hvad Gud tillhör och kejsaren hvad kejsaren tillhör. Vid parisarnes fest i Tivoli påträngde sig ovilkorligen den föreställningen, att om denna stora nation — det Gud förbjude! — dukar under i den förestående striden, skulle den helt visst tömma njutningens bägare äfven med dödens smärta i bröstet — liksom Sardanapalus, bestigande bålet, omgifven af sköna qvinnor och med vinlöfskransen om pannan.