har också Snällposten blifvit daglig tidning, utan att höja priset. Båda tidningarne hafva sin förvämsta styrka i snabba och utförliga utrikes underrättelser. Det var denna omständighet, som gaf Snällposten fart under krigsåren 1848 och 1849, då den började utgifvas, och nu kommer, liksom vore det af Sydsvenska Dagbladet på förhand bestäldt, kriget och bringar den nya tidningen framåt, utan att det synes som om Snällposten skulle gå tillbaka. Menskligheten förmår mycket i afseende på tidningsläsning, när den en gång kommer i fart dermed. En ny svårighet har emellertid uppstått för de båda konkurretterna; De vilja hvardera vara den snabbaste i afseende på nyheters meddelande; men Sydsvenska Dagbladet är morgontidning och Snällposten aftontidning, och man har derför börjat utgifva extra blad, Snällposten om morgnarne och Sydsvenska Dagbladet om aftnarne, hvarjemte båda utkomma, söndagsmorgnarna, i extrablad, så att hvarje tidning utgifves med ända till 13 blad i veckan. Skåne, som gerna vill taga kännedom äfven om innehållet af Stockholmsbladen, får hädanefter knappt tid till annat än tidvingsläsning. Skåne har i denna stund sexton tidningar, hvaraf två dagliga, en som utkommer fyra gånger och tre som utkomma tre gånger i veckan, hvarjemte en mängd tidningar från andra delar af landet hitströmma. Man ser således attiskåningen är stark tidningsläsare; men tidningarne äro mycket ojemt spridda ivom provinsen. I vissa trakter finnes en tidning i hvarje stuga, då deremot å andra trakter tidningsläsningen är nästan okänd. I den mån som tidningsläsning vinner insteg i en ort, tillväxa sockenbibliotekerna och hvarje ung man skaffar sig en liten boksamling, då deremot på andra håll bibeln, katekesen, psalmboken och, i bästa fall, någon postilla ellet annan andaktsbok utgöra den enda litteratur som fiöner insteg i allmogens hus. Man ser häraf att tidningarne hafva ett stort inflytande på folkupplysningen, och företeelserna inom tidnvingsverlden böra derför icke förbises. Folkmöten äro goda väckelsemedel för allmogen, helst när de, såsom här i provinsen, alltid äro förenade med ordning, lugn och sans. Detta år ha endast hållits tvenne sådana, dervid allt tillgått med ordning, stillhet och sans. Icke desto mindre har man i Stockholms-Posten m. fl. tidningar sett dessa folkmöten i allmänhet utmålade, som om dervid den största oordning skulle varit rådande, och Åsadalsmötet har särskildt blifvit beljuget. Rörande Anderslöfsmötet ha väl motståndarne ännu ej fått sin soppa färdig. Man har ordentligt velatätaupp den gamle, enkle och genomhederlige riksdagsmannen Jöns Andersson i Frenninge, derför att han erkände sig ha varit nära att ansluta sig till landtmannapartiet, lockad af dess tilltalande program. Man kallar detta för svaghet. En svaghet, som man erkänner, skulle då vara klandervärdare än den man icke erkänner. Tyvärr trampas den svenska jorden af rätt många svaga riksdagsmän; må man hoppas att de samtliga äro lika hederliga män som Jöns Andersson! Mycket vore ännu att skrifva om; men hvem kan våga hoppas i dessa väntans dagar på ögon och öron för annat än det som står i samband med kriget? I våra bygder talar man ej om annat, och man påminnes oupphörligt em detsamma. I Malmö hamn ligga en mängd tyska fartyg, som icke våga utlöpa; ständigt ankomma privatbref, som ingenting upplysa; men sinnena hållas i spänning. Må försynen och vår egen regering förskona oss från att få del i krigets fasor. Vi behöfva fred och goda skördar, om vårt folk skalljemt utveckla gig i det som gör ett folk stort, ädelt och 1; kligt. Braut Anund.