Min herres anseende skulle lida af att man finge so honom i mitt sällskap. Jag har en vagn; buru ofta har ni behagat åka i den? På sin höjd fem eller sex gånger, tror jag; och då har ni alltid skyndat att fälla ned gardinerna. Jag åker ensam, jag promenerar ensam ... — Ständigt samma visa, afbröt henne Noöl, som nu begynte bli ond, oupphörliga klagomål, hvilka dock icke kunna leda till något resultat! Ni vet ju likaväl som jag hvarför det är som det är. — Ja, jag är verkligen icke okunnig om att ni blyges för mig, fortfor den unga qvinnan. Men jag vet också att många herrar, mycket förniimare än ni, uppträda offentligt tillsammans med sina älskarinnor. Ni bifvar vid tanken på den skamfläck, som jag skulle sätta på det ståtliga namnet Gerdy, under det att söner af de iädluste familjer icke tveka att visa sig på teatrarne i sällskap med qvinnor hvilka visst icke förstå att föra sig så bra som jag. Nu var det slut med Noöls tålamod. Vreden bröt ut, till fru Chaffours stora förnöjelse. Nog med smiidelser! utropade han; om jag håller vår förbindelse hemlig, så är det derför att jag är tvungen dertill. Hvaröfver har ni att klaga? Sag låter er ha er fulla frihet, och ni uraktlåter minsann icke att begagna or deraf. Ni kan göra hvad somhelst, utan att jag behöfver veta det. Ni kan icke