rakt Politiska nyheter. Telegrafen har tillfört underrättelsen avi fransmännen utrymma Rom, dock under förbehåll att italienska regeringen icke be: mäktigar gig staden och ej heller låter andra taga den. Utrymmandet bordo väl, om det icke skulle blifva utan all betydelse, blott vara förstasteget till den eviga stadens uppgifvande åt konung Vietor Emanuel, som skulle låta Italien betala den med. sitt blod, utgjutet i krig mot Preussen. Från Florens skrifves i detta ämne till Neue freie Pregsse: Frankrikes offigiela meddelande att det ämnar draga sina trupper från Rom har redan kommit härvarande kabinett tillhanda. Fransmännen skola inom 14 dagar ha utrymt det romerska området och de italienska trupperna skola öfvertaga uppdraget att skydda Rom mot möjligen tilltänkta garibaldiska eller republikanska invasioner. Lord Granvilles bemedling i syfte att bringa till stånd en allians mellan Österrike och Italien för att lokalisera fransk-preussiska kriget antogs af Visconti-Venosta, då äfven från den Wienska sidan detta Englands sträfvande gillades. Samtidigt anlände still. härvarande kabinett hertigens af Gramont erbjudande att söka åvägabringa en fransk-italiensk-österrikisk-spanskdansk off: och defensiv-allians, i händelse ett allmänt curopeiskt krig skulle uppstå. Också tviflar ingen inom härvafande officiösa kretsar på att denna sednare allians skall komma till stånd, i synnerhet om genom de tyska sydstaternas förhållande Prag-fördraget i minsta mån kränkes. Armeringen af befästningarne vid Verona går raskt framåt, och redan ha trupper börjat koncentreras der. Ryktet att Garibaldi lemnat Caprera är falskt. Regeringen Kar vidtagit åtskilliga åtgärder för att vidmakthålla landets inre lugn under dessa ödesdigra tider. Som franska och engelska tidningar samt en del tyska uteblefvo i går afton, kan man icke hafva någon kännedom om lydelsen af de opinionsyttringar. som må hafva förekommit i anledning af upptäckten att franska regeringen velat bemäktiga sig Luxemburg och Belgien. Man vet pr telegraf ätt engelska pressen nästan utan undantag uttalat fördömelse öfver Napoleon för denna plan. I en af det lugna och materialistiska Hamburgs tidningar, Börsen-Halle, yttras i anledning af traktathistorien: sOm England nu icke inser, till hvilken afgrund det blifvit ledt genom sin öftergifvonhet mot den tredje Napoleon, så måste det anses vara sluget med en blind: het, som skall koörmma att kosta det alla anspråk på bibehållandet åf dess nuvarande gtällning blånd verldens makter. Med den erfarenhet Vi under de sista åren inhemtat, kunna vi verkligen icke vära nog optimistiska att räkna på ett skyndsamt uttalånde från Englands sida. Utan all verkan kan dock icke upptäckten af det skamlösa spel, som bedrifvits mellan Napoleon och hans intime bundstörvandt, blifva. Åtminstone skall den enger skä nouträliteten antaga en annan karakter. Och om regeringen skulle fortfära med sin oförsvärliga undfallenhet för en fiende, hvilkens öuöda förtjenst består deri, ätt han ännu icke öppet visat sitt hat imed anledning af segern vid Waterloo, så skall nätionenr vaknä är den långa sömn, hväri hon äf omsorger för sina inateriela intressen ihväggats, och kön skäll beröfva de män, som stå i spetsen för hetine, det förtroende de förverkat. Engelska folket står redan i dag med sina sympätier i vårt läger, och i längden kan ingen engelsk regering göra sig oberoende af folkets stäråning. Säkert bör man kunna räkna på att det