förmåga. verka för att ett bättre förhållande måtte inträda. Tal. ansåg: frivilliga fabriks och industriföreningar mycket bidraga till ar betsskicklighetens höjande, och borde sådans föreningar: gifva lärlingarne öppet bref på hvad dessa kunna. Såsom ett första steg ville tal. föreslå, att sådana frivilliga före ningar bildas i hvarje stad. Hr Lejsander förordado frivilliga handtverksföreningar. Hr Kihlström tillskref lagstiftningen näringarnes förfall och föreslog, att man måtte ingå till regeringen med begäran om en lag, på grund af hvilken obligatoriska föreningar skola bildas i hvarje stad, och böra lärlingarne till dessa föreningar inlemna sina prof att erhålla kompetensförklaring. Lärotiden är: för närvarande för kort, hvilket åter har dåligt arbete till följd. Hr Österlund från Upsala höll härefter ett föredrag från bladet, som ref. ej lyckades rätt väl uppfatta, men som tycktes antyda, att det är för galet stäldt som det nu är. Talaren :slutade dock försigtigtvis med det tillägget, att han blott velat delgifva mötet sina inskränkta åsigter om saken, Hr Feitts trodde en förändring ej kunna åstadkommas endast genom lagen, utan genom ansträngningar af handtverkerne sjelfva. Hr Blomstrand fäste uppmärksamheten på vigten af enighet och samverkan mellan handtverksoch näringsidkare. Af lagen kan man ej vänta sig något resultat, såvida icke de, för hvilkas skull lagen är tillkommen, väl förvalta densamma, ehuruväl en god lag drifver alla, äfven de icke rättsinniga, till att göra det goda. Tal. trodde, att en lag, lika med den näst sista näringsförfattningen, vore nödvän dig, men med skyldighet att bilda handtverksföreningar. I dessa föreningar böra upptagas äfven icke handtverkare, af saken intresserade personer. I mindre samhällen underlättas möjligheten att få föreningar till stånd betydligt derigenom. Vidare ansåg tal. att både handels-, fabriksoch handtverksegare böra ha rätt att i dem ingå. Unga handtverkare böra underkastas en examen, hvilket för dem icke innebär endast ett tvång, utan också en lockelse, och väcker deras hederskänsla. Lagliga handtverksföreningar, hvilka ha skyldighet att bereda tillfälle till, läroprofs afläggande ansåg tal. vara en krattig häfstång till yrkesskicklighetens höjande. Hr Sefbom (Sköfd.) önskade att lagstiftningen måtte återgå till 1846 årg författning med tillägg af obligatoriska handtverksföreningar. Sådana föreningar kunde, bland annat godt, komma att framkalla aftonskolor, hvilka äro väl behöfliga. Nu saknas enighet bland handtverkarne, något som åter medförde många olägenheter. Tröghet och liknöjdhet hade tal. funnit bli följden af den nuvarande friheten. Hr Peitts fäste uppmärksamheten på det faktum att oexaminerade ej få bekläda statens embeten, hvaraf tal. drog den slutsats, att man också borde ega garanti för att den lärling, som ville bli mästare, hade uppnått nödig färdighet i sitt yrke. Lärling bör ej få slå sig ned och betjena allmänheten och än mindre lära andra, innan han aflagt nödiga examina och prof samt kan förete intyg om sin skicklighet. Hr Neuman från Karlstad trodde att frivilliga föreningar kunde uträtta lika mycket som — obligatoriska. Ansåg arbetskontrakter onödiga, hade aldrig haft ondt af att folk upit från honom och trodde, att det mycket beror på principalerna sjelfva att framkalla och underhålla ett godt förhållande mellan ubetstagare och arbetsgifvare. (Forts.) FPÖ KA