förmåga. verka för att ett bättre förhållande
måtte inträda. Tal. ansåg: frivilliga fabriks
och industriföreningar mycket bidraga till ar
betsskicklighetens höjande, och borde sådans
föreningar: gifva lärlingarne öppet bref på
hvad dessa kunna. Såsom ett första steg
ville tal. föreslå, att sådana frivilliga före
ningar bildas i hvarje stad.
Hr Lejsander förordado frivilliga handt-
verksföreningar.
Hr Kihlström tillskref lagstiftningen närin-
garnes förfall och föreslog, att man måtte
ingå till regeringen med begäran om en lag,
på grund af hvilken obligatoriska föreningar
skola bildas i hvarje stad, och böra lärlingarne
till dessa föreningar inlemna sina prof att er-
hålla kompetensförklaring. Lärotiden är: för
närvarande för kort, hvilket åter har dåligt
arbete till följd.
Hr Österlund från Upsala höll härefter ett
föredrag från bladet, som ref. ej lyckades rätt
väl uppfatta, men som tycktes antyda, att
det är för galet stäldt som det nu är. Ta-
laren :slutade dock försigtigtvis med det tilläg-
get, att han blott velat delgifva mötet sina
inskränkta åsigter om saken,
Hr Feitts trodde en förändring ej kunna
åstadkommas endast genom lagen, utan ge-
nom ansträngningar af handtverkerne sjelfva.
Hr Blomstrand fäste uppmärksamheten på
vigten af enighet och samverkan mellan handt-
verks- och näringsidkare. Af lagen kan man
ej vänta sig något resultat, såvida icke de, för
hvilkas skull lagen är tillkommen, väl förvalta
densamma, ehuruväl en god lag drifver alla,
äfven de icke rättsinniga, till att göra det
goda. Tal. trodde, att en lag, lika med den
näst sista näringsförfattningen, vore nödvän
dig, men med skyldighet att bilda handtverks-
föreningar. I dessa föreningar böra upptagas
äfven icke handtverkare, af saken intresserade
personer. I mindre samhällen underlättas möj-
ligheten att få föreningar till stånd betydligt der-
igenom. Vidare ansåg tal. att både handels-,
fabriks- och handtverksegare böra ha rätt att
i dem ingå. Unga handtverkare böra under-
kastas en examen, hvilket för dem icke inne-
bär endast ett tvång, utan också en lockelse,
och väcker deras hederskänsla. Lagliga handt-
verksföreningar, hvilka ha skyldighet att bereda
tillfälle till, läroprofs afläggande ansåg tal. vara
en krattig häfstång till yrkesskicklighetens
höjande.
Hr Sefbom (Sköfd.) önskade att lagstift-
ningen måtte återgå till 1846 årg författning
med tillägg af obligatoriska handtverksföre-
ningar. Sådana föreningar kunde, bland annat
godt, komma att framkalla aftonskolor, hvilka
äro väl behöfliga. Nu saknas enighet bland
handtverkarne, något som åter medförde många
olägenheter. Tröghet och liknöjdhet hade tal.
funnit bli följden af den nuvarande friheten.
Hr Peitts fäste uppmärksamheten på det
faktum att oexaminerade ej få bekläda sta-
tens embeten, hvaraf tal. drog den slutsats,
att man också borde ega garanti för att den
lärling, som ville bli mästare, hade uppnått
nödig färdighet i sitt yrke. Lärling bör ej
få slå sig ned och betjena allmänheten och
än mindre lära andra, innan han aflagt nödiga
examina och prof samt kan förete intyg om
sin skicklighet.
Hr Neuman från Karlstad trodde att fri-
villiga föreningar kunde uträtta lika mycket
som — obligatoriska. Ansåg arbetskontrakter
onödiga, hade aldrig haft ondt af att folk
upit från honom och trodde, att det mycket
beror på principalerna sjelfva att framkalla
och underhålla ett godt förhållande mellan
ubetstagare och arbetsgifvare. (Forts.)
FPÖ KA