emot pistoler. De blanka vapen, hvarmed rytteriet är beväpnadt, äro för reservrytteriet sabel med nästan rak klinga, för dragönerna en mindre sabel och för det lättare rytteriet: samt lansiererna en lättare såbel med krokig klinga. Lansiererna föra en lans vid sidan. Egentliga skyddsvapen ha endast karabiniererna och kyrassiererna; de bära helt harnesk och hjelm. Artilleristerna, när de tjenstgöra till fots, bära ett kort gevär (mousqueton) med sabelbajonett; de ridande artilleristerna deremet hafva pistol och sabel. — Fältstyckena bestå af 12samt 4-pundiga refflade metallkanoner, som laddas från mynning:n. Projektilerna äro dels granater, som väga 16 å 8 skålpund, dels granatkartescher med 100 å 85 Blykulör, och dels vanliga kartescher med 70 å 80 jernkulor. Detta om vapnet. Hvilka äro skyldiga att med dessa vapen i händerna samlas under Frankrikes fanor? — Principenligt är hvarje fränsman värnepligtig, men tillåtelse lemnas, i synnerhet under fredstid, både att ställa annan karl i stället och att köpa sig fri. Med 20:de året inträder värnepligten. De kommunala myndigheterna upprätta vid hvarje års början listor öfver det unga manskap, som kan användvs till utskrifning (för närvarande uppgår antalet till öfver 300,000 årligen), och derefter företages lottning för bestämmande af hvilka som skola inkallas till tjenstgöring. Tjenstetiden är 9 år, hvaraf 5 för den aktiva armen och 4 för reser ven; derefter utstrykes manskapet ur rullorna, under krigstider dock först, när det nya manskapet är redo att intaga de afgåendes plats. Men dessutom rekryteras den franska armån i ganska stort omfång på frivillighetens väg — och att det isynnerhet nu, då kriget är så populärt i Frankrike som det kanske aldrig varit alltsedan den store Napoleons ärorika dagar, skall strömma talrika skaror af frivilliga under fanorna, derom kan man ej hysa något tvifvel. Entusiasmen för Frankrikes storhet och gamla krigsära måste nödvändigt samla många, och härtill bidrogo äfven den personliga åtrån att utmärka sig på valplatsen, hvilken, så att säga, ärhvarje fransman medfödd, och den brinnande lusten hos alla att vinna ett synligt tecken derpå, att de i stridens ögonblick stodo bland de främsta och tappraste. Och den franska armån . erbjuder sina soldater många sådana hedersbevisningar. Vi nämna först hederslegionens kors. Det utdelas icke blott till officerarne, utan äfven till de lägre graderna, under det militärmedaljen endast är afsddd för dessa sednare och blott undantagsvis tilldelas en officer, sedan han erhållit högsta graden i hederslegionen. Hederslegionen har fem grader. Riddarnes antal är obegränsadt, af officerare deremot är antalet bestämdt till 4,000, af kommendörer till 1,000, af storofficerare till 200 och af storkorg till 80. För att bli riddare fordras en lysande vapenbragd eller minst 20 års militärtjenst. Den med dekorationen följande penningeinkomst är 170 rdr årligen för riddare och 2,000 rdr för de enskilda, som blifvit hedrade med storkorset. Militärmedaljen kan likaledes förvärfvas genom sällsyntare tapperhet på valplatsen eller efter 7 års oförvitlig tjenstetid; den åtföljes af en årlig inkomst af 68 rår. Förutom dessa hederstecken har den tappre soldaten utsigt till förvärfvande af en ärlig pension för lifstiden, liksom det äfven utdelas minnespenningar till hvar och en, som har deltagit i ett fälttåg. När en hel afdelning utmärker sig, hedras dess fana med hederslegionen. — Från den store Napoleons krig känner man, hvad verkan en sådan utmärkelse kan medföra hos den franske soldaten. Har man hedrat hans fana med korset, har man med detsamma vigt honom till seger eller fall; då kan han icke vika, då trotsar han med nästan öfvermensklig uthållighet krigets alla försakelser och ansträngningar. På det hela taget är det ett gemensamt