emot pistoler. De blanka vapen, hvarmed
rytteriet är beväpnadt, äro för reservrytte-
riet sabel med nästan rak klinga, för dra-
gönerna en mindre sabel och för det lättare
rytteriet: samt lansiererna en lättare såbel
med krokig klinga. Lansiererna föra en
lans vid sidan. Egentliga skyddsvapen ha
endast karabiniererna och kyrassiererna; de
bära helt harnesk och hjelm.
Artilleristerna, när de tjenstgöra till fots,
bära ett kort gevär (mousqueton) med sabel-
bajonett; de ridande artilleristerna deremet
hafva pistol och sabel. — Fältstyckena be-
stå af 12- samt 4-pundiga refflade metall-
kanoner, som laddas från mynning:n. Pro-
jektilerna äro dels granater, som väga 16
å 8 skålpund, dels granatkartescher med
100 å 85 Blykulör, och dels vanliga karte-
scher med 70 å 80 jernkulor.
Detta om vapnet.
Hvilka äro skyldiga att med dessa vapen
i händerna samlas under Frankrikes fanor?
— Principenligt är hvarje fränsman värne-
pligtig, men tillåtelse lemnas, i synnerhet
under fredstid, både att ställa annan karl i
stället och att köpa sig fri. Med 20:de
året inträder värnepligten. De kommunala
myndigheterna upprätta vid hvarje års bör-
jan listor öfver det unga manskap, som kan
användvs till utskrifning (för närvarande
uppgår antalet till öfver 300,000 årligen),
och derefter företages lottning för bestäm-
mande af hvilka som skola inkallas till
tjenstgöring. Tjenstetiden är 9 år, hvaraf
5 för den aktiva armen och 4 för reser
ven; derefter utstrykes manskapet ur rul-
lorna, under krigstider dock först, när det
nya manskapet är redo att intaga de afgå-
endes plats. Men dessutom rekryteras den
franska armån i ganska stort omfång på
frivillighetens väg — och att det isynner-
het nu, då kriget är så populärt i Frank-
rike som det kanske aldrig varit alltsedan
den store Napoleons ärorika dagar, skall
strömma talrika skaror af frivilliga under
fanorna, derom kan man ej hysa något tvif-
vel. Entusiasmen för Frankrikes storhet
och gamla krigsära måste nödvändigt samla
många, och härtill bidrogo äfven den per-
sonliga åtrån att utmärka sig på valplatsen,
hvilken, så att säga, ärhvarje fransman med-
född, och den brinnande lusten hos alla att
vinna ett synligt tecken derpå, att de i stridens
ögonblick stodo bland de främsta och tappraste.
Och den franska armån . erbjuder sina
soldater många sådana hedersbevisningar.
Vi nämna först hederslegionens kors. Det
utdelas icke blott till officerarne, utan äf-
ven till de lägre graderna, under det mili-
tärmedaljen endast är afsddd för dessa sed-
nare och blott undantagsvis tilldelas en
officer, sedan han erhållit högsta graden i
hederslegionen. Hederslegionen har fem gra-
der. Riddarnes antal är obegränsadt, af
officerare deremot är antalet bestämdt till
4,000, af kommendörer till 1,000, af stor-
officerare till 200 och af storkorg till 80.
För att bli riddare fordras en lysande va-
penbragd eller minst 20 års militärtjenst.
Den med dekorationen följande penningein-
komst är 170 rdr årligen för riddare och
2,000 rdr för de enskilda, som blifvit hed-
rade med storkorset. Militärmedaljen kan
likaledes förvärfvas genom sällsyntare tap-
perhet på valplatsen eller efter 7 års oför-
vitlig tjenstetid; den åtföljes af en årlig
inkomst af 68 rår.
Förutom dessa hederstecken har den tappre
soldaten utsigt till förvärfvande af en ärlig
pension för lifstiden, liksom det äfven ut-
delas minnespenningar till hvar och en,
som har deltagit i ett fälttåg. När en hel
afdelning utmärker sig, hedras dess fana
med hederslegionen. — Från den store Na-
poleons krig känner man, hvad verkan en
sådan utmärkelse kan medföra hos den fran-
ske soldaten. Har man hedrat hans fana
med korset, har man med detsamma vigt
honom till seger eller fall; då kan han icke
vika, då trotsar han med nästan öfver-
mensklig uthållighet krigets alla försakelser
och ansträngningar.
På det hela taget är det ett gemensamt