ILL.
Då Noöl och fader Tabaret tade tagit plats
midt emot hvarandra i advokatens arbetsrum
och sedan dörren blifvit omsorgsfullt tillslu-
ten, erfor den gamle en viss oro.
— Men om er mor skulle behöfva. någon-
ting? anmärkte han.
— Om fru Gerdy ringer, svarade den unge
mannen helt tvärt, får tjenstflickan passa upp
på henne.
Denna liknöjdhet, detta kalla förnuft väckte
Tabarets förundran; ty Han hade ju varit van
vid att se det innerligaste förhållande råda
mellan modren och sonen.
— För all del, Noäöl, sade han, låt er icke
beherrskas af ert dåliga lynne. Ni har haft,
jag märker det, någon liten tvist med er mor;
i morgon har-ni säkert glömt alltsammans.
Upphör då att tala om henne i denna iskalla
ton. Hvarför t. ex. kallar ni henne oupp-
hörligt fru Gerdy?
— Hvarför? genmiälde advokaten med dof
stämma; hvarför! . . .
Han reste sig upp ur länstolen, gick - ett
par hvarf omkring i rummet, stannade derefter
vära intill den gamle samt yttrade:
— Emedan, herr Tabaret, fru Gerdy icke
är min mor.
Dessa ord utöfvade på gubben Tabaret en
ofantlig effekt.