ILL. Då Noöl och fader Tabaret tade tagit plats midt emot hvarandra i advokatens arbetsrum och sedan dörren blifvit omsorgsfullt tillsluten, erfor den gamle en viss oro. — Men om er mor skulle behöfva. någonting? anmärkte han. — Om fru Gerdy ringer, svarade den unge mannen helt tvärt, får tjenstflickan passa upp på henne. Denna liknöjdhet, detta kalla förnuft väckte Tabarets förundran; ty Han hade ju varit van vid att se det innerligaste förhållande råda mellan modren och sonen. — För all del, Noäöl, sade han, låt er icke beherrskas af ert dåliga lynne. Ni har haft, jag märker det, någon liten tvist med er mor; i morgon har-ni säkert glömt alltsammans. Upphör då att tala om henne i denna iskalla ton. Hvarför t. ex. kallar ni henne oupphörligt fru Gerdy? — Hvarför? genmiälde advokaten med dof stämma; hvarför! . . . Han reste sig upp ur länstolen, gick ett par hvarf omkring i rummet, stannade derefter vära intill den gamle samt yttrade: — Emedan, herr Tabaret, fru Gerdy icke är min mor. Dessa ord utöfvade på gubben Tabaret en ofantlig effekt.