— få —
— Åh! ropade han i en ton, sådan som
man brukar taga på sig när mun icke ens
vill medgifva möjligheten af hvad en annan
påstår vara sannt. Åh! tänk på hvad ni
talar, gosse. Huru kan man tro något så
befängdt?
— Ja, det är osannolikt, svarade Noöl med
en viss högtidlighet, som icke var ovanlig hos
honom, det är högst otroligt, och dock öfver-
ensstämmer det i alla fall med sanningen.
Sedan trettiotre är tillbaka, sedan min
födelse, har denna qvinna spelat den besyn-
nerligaste och mest oviärdiga komedi till för-
mån för sin son, ty hon har cn sådan, och
till skada för mig.
-— Min vän, började fader Tabaret, som re-
dan tyckte sig se enkan Lerouges vålnad upp-
träda i den roll, som varit henne anförtrodd
uti denna komedi. Men han yttrade intet
vidare.
Och Noäl hörde ej heller på honom. Han
var icke i en sådan sinnesförfattning att han
kunde höra. Den eljest så kalle och tyst-
låtne unge mannen gaf nu sin vrede luft i
ord och äthäfvor. Då hun hörde sig sjelf tala,
litvades han såsom en yster häst vid skram-
let af sina egna seldon.
— Har väl någonsin, fortfor han, funnits
en menniska som blifvit grymmare bedragen
in jag? Och jag som älskade denna qvinnha,
som icke visste huru jag på henne skulle
känna slösa nog mycken ömhet, jag som för