UWE
hvarefter han kom utspringande. Han gick
in igen och så fram och åter flera gånger.
Domaren kunde icke annat än fästa sig vid
dessa häftiga och oroliga rörelser, påminnande
om dem man är van att finna hos vädrande spår-
hundar. Sjelfva trubbnäsan vidgades, såsom
ville mannen lukta sig till nya upptäckter.
Alltunder det han sprang omkring, talade han
högt och gestikulerade, smågrälade på sig
sjelf, uppgaf glädjerop den ena stunden och
skakade den andra modlös på hufvudet. Han
lemnade Lecoq icke en sekund i fred. Än
behöfde han den saken, än en annan. Han
reqvirerade papper och en blyertspenna;i nästa
ögonblick ville han ha en spade.
Knappt hade han begärt och fått litet gips,
förrän han fordrade att man genast skulle
skaffa honom vatten och en butelj olja.
Sedan mer än en timma förflutit, frågade
ransakningsdomaren, som började förlora tåla-
modet, hvart han tagit vägen och om något
resultat snart var att vänta.
— Han är derute på landsvägen, svarade
sergeanten, och sysselsatt med att röra om
gips på en tallrik. Han säger att han nu i
det närmaste slutat undersökningen, så att
han skall komma straxt,
Han inträdde också verkligen efter en liten
stund i rummet, glad, triumferande, minst
tjugu år föryngrad. Lecoq följde honom, bä
rande ytterst försigtigt en stor korg.
— Jag har nu allt klart för mig, sade han