Och inom sig tänkte han: Om denne man är slug och tilltagsen, icke kan man se det åtminstone på hans ansigte. — Här är jag nu, fortfor Tabaret, helt och hållet till er och rättvisans tjenst. — Vi vilja se, återtog domaren, om ni, lyckligare än vi, kan finna något spår ledande till mördarens upptäckande. Ni skall straxt få veta hvarom fråga är. — Åh! jag vet redan tillräckligt, inföll fader Tabaret hastigt. Lecoq har vidlyftigt redogjort för alltsammans under vägen. Mera behöfs icke . .. — Emellertid, började poliskommissarien, borde kanske ... — Må herr domaren lita på mig. Jag ser helst att jag får taga itu med saken utan alltför, många föregående upplysningar, för att lättare kunna röna egnaintryck och följa dem. När man känner andras åsigt, låter man, mot sin vilja, denna inverka på sig, så att . . . Nej, som sagdt, det är bäst att jag genast får börja mina undersökningar med Lecoq till hjelp. I den mån mannen talade, lifvades hans små ögon allt mer; de lyste till sist som eldkol. Hela hans fysionomi återspeglade ett inre jubel; alla skrynklorna tycktes le. Han rätade ut sig till sin fulla längd, och det var nästan med lätta steg han begaf sig in i det inre rummet. Der stannade han omkring en half timma,