Och inom sig tänkte han: Om denne man
är slug och tilltagsen, icke kan man se det
åtminstone på hans ansigte.
— Här är jag nu, fortfor Tabaret, helt och
hållet till er och rättvisans tjenst.
— Vi vilja se, återtog domaren, om ni,
lyckligare än vi, kan finna något spår ledande
till mördarens upptäckande. Ni skall straxt
få veta hvarom fråga är.
— Åh! jag vet redan tillräckligt, inföll fa-
der Tabaret hastigt. Lecoq har vidlyftigt
redogjort för alltsammans under vägen. Mera
behöfs icke . ..
— Emellertid, började poliskommissarien,
borde kanske ...
— Må herr domaren lita på mig. Jag ser
helst att jag får taga itu med saken utan allt-
för, många föregående upplysningar, för att
lättare kunna röna egnaintryck och följa dem.
När man känner andras åsigt, låter man, mot
sin vilja, denna inverka på sig, så att . . .
Nej, som sagdt, det är bäst att jag genast får
börja mina undersökningar med Lecoq till
hjelp.
I den mån mannen talade, lifvades hans
små ögon allt mer; de lyste till sist som eld-
kol. Hela hans fysionomi återspeglade ett
inre jubel; alla skrynklorna tycktes le. Han
rätade ut sig till sin fulla längd, och det var
nästan med lätta steg han begaf sig in i det
inre rummet.
Der stannade han omkring en half timma,