proletariat, som skall bli ett kräftsår för
hela samhället.
Och hur kan det vara annorlunda? In-
genstädes är förhållandet mellan arbetsgif-
vare och arbetstagare sådant som här, ingen-
städes i vårt land, såvidt jag känner, ban-
det dem emellan så löst, som i dessa fa-
briksdistrikter. En mängd, man kan väl
säga, löst folk slår sig ned, på sätt som jag
nyss antydt, i socknarne. Qvinnan, skick-
lig, alltid skicklig väfverska, söker upp en
förläggare, får af honom garn och väfver,
återlemnar sin väf och får betaldt. Detta
är hela affären, han tar ej vidare notis om
henne, hon tillhör icke hans kemmun,
Men om det är dåliga konjunkturer, om
något af de många fall inträffar, som stö-
rande kan inverka på en på så lös grund
bygd industri som denna, då får hon intet
garn, och då tar hon barnskaran med sig
till landsvägen och hemsöker bygden och
andra bygder med bettlande. Dessutom, det
bör ej lemnas oanmärkt, har detta lif al-
strat en demoralisation hos denna del af
befolkgingen, som är fruktansvärd. Indu-
strien har skapat nöden, nöden alstrat brottet.
Magens kraf på bröd qväfver känslan för
ärlighet, det är en gammal erfarenhet.
Det är icke möjligt att en förtjenst om
12, 14 å 16 rår i månaden kan vara till-
räcklig för en familjs uppehälle; det måste
bli nöd. Man äter hafremjöl, hoprördt i
vatten; har man potatis, förtär man det sal-
tade vattnet, hvari potätisen kokats, som
supanmat. Denna magra kost oaktadt väfver
qvinnan 14 å 15 timmar om dagen! Med
denna magra kost skall hon uppföda sina
barn ... hvilket slägte skall derigenom
slutligen framstå, oaktadt menniskonaturens
seghet och formåga af försakelser, hvarpå
jag här sett så många prof? Det är en
sorglig resa utföre, endast utföre!
Sanningen fordrar det erkännande att för-
läggarne — af hvilka flera nämnas såsom sär-
deles ömhjertade män, de der gjort mycket
för nödens afhjelpande, ehuru den nu växt
deras krafter öfver hufvudet — äro, om icke
till lika grad, dock åtminstone till någon
del äfven offer för denna industri, såväl
som arbetarne. De goda tiderna äro för
dem förbi, och hvad som äterstår skall
otvifvelaktigt äfven försvinna, såvida de
fortgå i de hittills beträdda fotspåren. De
ha redan insett, genom de förluster de li
dit, att den gamla metoden för afsättningen
genom kringresande knallar måste öfverges;
de skola utan tvifvel förr eller sednare äf-
ven af sig sjelfva inse eller af omständig-
heternas makt tvingas dertill, att det nu
gängse sättet för tillverkningen af deras va-
ror ej är hållbart, utan att de måste vända
sig till fabriksindustrien och arbeta med
maskiner af jern i stället för att göra men-
niskor till mäskiner.
De ha i detta fall exemplen och förde-
larne för sina ögon, endast de vilja se. Ryd-
boholms och Wiskafors fabriker, tillhöriga
samma egare, lemna sådana. Bomullsväfna-
der tillverkas der lika goda i afseende å
qvalitet och mera tidsenliga i afseende å
mönster och appretyr samt till lika billiga
priser. Men arbetarne vid dessa fabriker
hafva en, jemförelsevis med förläggarnes, väl-
mående ställning, äfven om de ha en lika
ansträngande sysselsättning. De åtnjuta
skydd, de hafva ett hem, de slippa, om de
sköta sig, tänka på landsvägen — och detta
är mycket. De hafva väl ombonade bostä-
der, de äro icke beroende af de tusen till-
fälligheter och frestelser, som deras likar i
kojorna, deras barn hafva tillfälle till or-
dentlig skolgång — och detta är ändå mer,
detta är allt! — —
x
x
Men vi vända oss från dessa scener; huru
upprörda vi än blifvit af de lidandets bilder
vi sett, det ljudlösa och hopplösa elände vi
bevittnat. kunna vi dock icke lemna nåean