— allt vittnar om att välmågan länge varit
Pbofast i denna dal.
Här är centralpunkten för Marks härads
och närliggande trakters industriela verk-
samhet, för deras näringsflit och husslöjd.
Här bo fabrikanhternaX, förläggarne, om
hvilka jag i föregående bref talat, här sam-
las produkterna af den trägna, tysta fliten
i de tusen sinom tusen hem, som återfinnas
i häradets bergstrakter.
Under det första skjutshållet från Borås,
hvilket jag färdades på en af dessa Yrapp-
-hönor, som utgöra en skjutshästs plåga
och en resandes förtviflan hade jag en
uppskakande anledning att med djupt ve-
mod tanka på hr Granlunds syperba vag-
nar, hvilka jag och många med mig be-
undrat på utställningen i Borås. Under detta
skjutshåll lockade nyfikehheten mig in i
några boningshus vid vägen, der jag såg
väfstolen i gång, och hvad jag der erfor,
väckte hös mig föresatsen ätt-se mig vi-
dare omkring i fabriksdistrikten åt detta
håll.
oooDet andra skjutshållet deremot beredde
mig endast öfverraskningar. Vid skjutsom-
bytet mötte mig en herreman, som såg ut
att ha kunnat vara expeditionschef eller
något dylikt stort, till hvilket man blifvit
van att blicka upp med en viss vördnad.
— Det är jag som skall skjutsa, sade
han och visade på en elegant gigg, för hvil-
ken en riktig sprakfåle otåligt stampade.
— Är det han eller jag, som skall öppna
grindarne? — var den ängsliga tanke som
först genermifor mitt hufvud, ty en sådan
skjutsbonde hade jag ej ens drömt om.
— Skall det vara en cigarr? Han bjöd
mig en god sådan af Hellgrens bästa4. Un-
det jag tände cigarren, reflekterade jag öfver
huru pass stort tomrum drickspengarne till
en sådan skjutspojke skulle göra i min port-
monnä, Men utan att ha kommit till klar-
het i detta fall, satte vi oss upp — en
klatsch och det bar af.
Var mannen ej vuxen ätt expediera ären-
dena i ett departement, så var han åtmin-
stone en karlakarl att expediera mig genom
skjutshållet. Det gick som en dans. Tjo-o
grållan!? sade han och släppte tömmane
lösa. Och grållan trafvade åstad genom
Häggådalen, som om det gällt en kapplöp-
ning.
— Nu kan herrn behöfva en flaska soda-
vatten och en konjak — sade han, då vi
hoppade ur vid gästgifvargården. Jag för-
sökte protestera, men det halp icke.
— Här är jag hemma, men herrn är främ-
mande — var det afgörande argumentet.
Till andra behagligheter vid denna resa kom
äfven den, att ingen grind afstängde lands-
vägen, och några sportler kunde ej komma
i fråga åt en skjutebonde, som sponderade
hela skjutslegan på den resande.
Under vägen berättade han mig hvarje
landtgårds historia. Vi ä bönder hvarenda
enX, sade han, och han skämdes icke för
detta erkännande, det låg tvärtom något ut-
manande i tonen, då han tillade: Vi ha
aldrig fått någon skolundervisning, jag har
ej gått mer än fyra månader i folkskolan,
men på det hemman, der jag nu sår 30 å
35 tunnor, såddes för 20 år sedan endast 7.
Här finnas bönder, som ej kunna mer än skrifva
sitt namn, men hafva en affärsomsättning
på 200,000 rdr årligen. Herrn ser hur vi
sköta vår jord, huru vi bo. .
Mannen var en marbonde, en af för-
läggarne i mark, ehuru en af de mindre.
Det låg någonting käckt i hans hållning,
någonting energiskt i hela hans väsende,
som uppenbarade sig vid hvarje rörelse och
som innebar tillräcklig förklaring öfver ut-
seendet af den trakt, jag genomifarit:
— Sådana äro de alla — förklårade gäst-
gifvaren, af hvilken jäg i min öfverrask-
ning begärde upplysningar.
Ja, om alla våra bönder vore sådana,
tänkte jag, och såg i andanom vår lands-
bygd förvandlad till likhet med Häggådalen.
Men jag fick snart åter intryck af den
alldagliga verkligheten.
Om man lyfter blicken från det leende
landskap, jag här ofvan sökt afteekna, till