— allt vittnar om att välmågan länge varit Pbofast i denna dal. Här är centralpunkten för Marks härads och närliggande trakters industriela verksamhet, för deras näringsflit och husslöjd. Här bo fabrikanhternaX, förläggarne, om hvilka jag i föregående bref talat, här samlas produkterna af den trägna, tysta fliten i de tusen sinom tusen hem, som återfinnas i häradets bergstrakter. Under det första skjutshållet från Borås, hvilket jag färdades på en af dessa Yrapp-hönor, som utgöra en skjutshästs plåga och en resandes förtviflan hade jag en uppskakande anledning att med djupt vemod tanka på hr Granlunds syperba vagnar, hvilka jag och många med mig beundrat på utställningen i Borås. Under detta skjutshåll lockade nyfikehheten mig in i några boningshus vid vägen, der jag såg väfstolen i gång, och hvad jag der erfor, väckte hös mig föresatsen ätt-se mig vidare omkring i fabriksdistrikten åt detta håll. oooDet andra skjutshållet deremot beredde mig endast öfverraskningar. Vid skjutsombytet mötte mig en herreman, som såg ut att ha kunnat vara expeditionschef eller något dylikt stort, till hvilket man blifvit van att blicka upp med en viss vördnad. — Det är jag som skall skjutsa, sade han och visade på en elegant gigg, för hvilken en riktig sprakfåle otåligt stampade. — Är det han eller jag, som skall öppna grindarne? — var den ängsliga tanke som först genermifor mitt hufvud, ty en sådan skjutsbonde hade jag ej ens drömt om. — Skall det vara en cigarr? Han bjöd mig en god sådan af Hellgrens bästa4. Undet jag tände cigarren, reflekterade jag öfver huru pass stort tomrum drickspengarne till en sådan skjutspojke skulle göra i min port monnä, Men utan att ha kommit till klarhet i detta fall, satte vi oss upp — en klatsch och det bar af. Var mannen ej vuxen ätt expediera ärendena i ett departement, så var han åtminstone en karlakarl att expediera mig genom skjutshållet. Det gick som en dans. Tjo-o grållan!? sade han och släppte tömmane lösa. Och grållan trafvade åstad genom Häggådalen, som om det gällt en kapplöpning. — Nu kan herrn behöfva en flaska sodavatten och en konjak — sade han, då vi hoppade ur vid gästgifvargården. Jag försökte protestera, men det halp icke. — Här är jag hemma, men herrn är främmande — var det afgörande argumentet. Till andra behagligheter vid denna resa kom äfven den, att ingen grind afstängde landsvägen, och några sportler kunde ej komma i fråga åt en skjutebonde, som sponderade hela skjutslegan på den resande. Under vägen berättade han mig hvarje landtgårds historia. Vi ä bönder hvarenda enX, sade han, och han skämdes icke för detta erkännande, det låg tvärtom något utmanande i tonen, då han tillade: Vi ha aldrig fått någon skolundervisning, jag har ej gått mer än fyra månader i folkskolan, men på det hemman, der jag nu sår 30 å 35 tunnor, såddes för 20 år sedan endast 7. Här finnas bönder, som ej kunna mer än skrifva sitt namn, men hafva en affärsomsättning på 200,000 rdr årligen. Herrn ser hur vi sköta vår jord, huru vi bo. . Mannen var en marbonde, en af förläggarne i mark, ehuru en af de mindre. Det låg någonting käckt i hans hållning, någonting energiskt i hela hans väsende, som uppenbarade sig vid hvarje rörelse och som innebar tillräcklig förklaring öfver utseendet af den trakt, jag genomifarit: — Sådana äro de alla — förklårade gästgifvaren, af hvilken jäg i min öfverraskning begärde upplysningar. Ja, om alla våra bönder vore sådana, tänkte jag, och såg i andanom vår landsbygd förvandlad till likhet med Häggådalen. Men jag fick snart åter intryck af den alldagliga verkligheten. Om man lyfter blicken från det leende landskap, jag här ofvan sökt afteekna, till