I Westergötlands fäbriksdistrikter. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) Knallbygden den 2 juli. Landsvägen, som stryker fram genom Mårks härad, det sydligaste i Elfsborgs län mot Hallandsgränsen och der väfnadsindustrien hufvudsakligast florerar, följer söderut från Borås Wiskaån endast ett kort stycke, eller till Wiskafors, der den svänger af till venster och snart råkar den lilla Häggån, en biflod till Wiskan, utefter hvilken den sedan fortlöper omkring 1!f2 mil, till dess de båda strömdragen sammanflöda nedanför Kinna by, der den resande åter får Wiskan i sällskap. Häggåns dalgång, åtminstone dess sydligaste hälft, bildar en landskapstafla, som annorstädes i vårt land saknar motstycke. Den temligen smala dalen, på båda sidor begränsad af höga, parallelt löpande bergåsar, är på ömse sidor omfån tätt bebyggd med — palatser. Dessa, prydligt underhållna och målade i ljusgul färg, några med chatteringar i grönt, annonsera en rikedom, ett välstånd, hvilket, om det vore uttrycket för ortens tillstånd i allmänhet; skulle ingifva den föreställningen att man befunne mig i rikets förmögnaste bygd. Från kullarne efvanom Fritsla by har man en herrlig öfverblick af hela dalen ända bortom Kinna kyrka, en sträcka af omkring en mil. De prydliga landtgårdarne, den ena liggande tätt invid den andra, garnera bergens fot på ömse sidor och framblänka ur lummiga lundar, hvilkas mörkgtöna löfbäddar bilda en sällsam, men behaglig kontrast mot de nakna bergens skrofliga väggar. Midt i dalen glindrar Häggåns smala strömfåra som ett band af silfver, slingrande sig i tusen bugter, och dess sakta hvälfvande våg tyckes, liksom den resande, gerna vilja glömma sig qvar i denna behagliga nejd. Det väl ordnade landtbruket, de bördiga fälten, som vagga likt gröna sjöar, de tuktade allerna och häckarne, def omsorg; hvarmed äfven ekonomibyggnaderna äro uppförda och underhållna, de öfver ån hvälfda stenbroarne