endast var hans svågers, köpman Brung, namn han begagnade. Hvad som bragte honom dertill var en penningförlägenhet, i hvilken han råkat genom förlust för andra och som uppgick till 15,000 spd., samt den omständigheteti att han under de ogynsamma tiderna icke kunde få sina fasta egendomar och skepp realiserade till någorlunda antagliga priser. Alltefter som hans behof ökades, begagnade han allt flera falska papper. Ehuru han länge hyste det hoppet, att han genom gynnsammare konjunkturer skulle kunna ordna sina affärer och inlösa alla de falska papperen, märkte han på sednare tider att allt skulle blifva upptäckt; men oaktadt han hade tid och tillfälle att anskaffa penningar för att genom flykten undandraga sig lagens straff, har han dock aldrig velat det. David Friedrich Strauss, den berömde författaren ,till Jesu lefnad, som sedan, flera år vistas i Darmstadt och står på mycket förtrolig fot med prinsessan Alice, den hessiske tronföljarens gemål, har åt detta förhållande förskaffat en varaktig minnesvård genom att dedicera sitt sednaste arbete öfver Voltaire åt prinsessan. I företalet omförmäles huru de föredrag, i hvilka arbetet sönderfaller, ursprungligen varit skrifna för prinsessan och af henne benäget afhörda, hvarför de nu äfven i tryck egnades henne. Notisen är så till vida märklig, skrifver Magdeburger Zeitung, som det är sällsamt nog att se en känd och berömd fritänkare så väl upptagen vid ett hof, från hvilket man i allmänhet är van att se endast den blinda ortodoxien utmärkas. Prinsessan Alice, syster till kronprinsessan af Preussen, har med ovanlig sjelfständighet bekämpat den vid hennes ankomst till Darmstadt oinskränkt herrskande ultramontanismen och pietismen och framkallat en mängd välgörenhetsföreningar, som stå på konfessionslös grund, såsom bland andra en förening för bildande af sjuksköterskor, som med framgång täflat med barmhertighetssystrarne och diakonissorna. Nu har den utmärkte lärde, hvars vänskap och högaktning prinsessan lyckats vinna, rest henne en minnesvård, som skall bevara hennes namn i den tyska litteraturhistorien. Garibaldi har insjuknat. Han lider af en svår gikt, och hans tillstånd lärer icke vara utan fara. De orleanska prinsarnes petition. Det föreligger nu närmare upplysningar om det franska petitionsutskottets sammanträde den 27 juni, till hvilket justitieministern Ollivier och inrikesministern Chevandier de Valdröme hade infunnit sig för att deltaga i öfverläggningarne om markis de Pirs bekanta interpellation. Emile Ollivier skall hafva bestämdt ogillat hela argumenteringen i de orleanska prinsarnes skrifvelse, emedan han i detta deras steg och i den form de valt icke kunde se endast ett återfordrande af deras rättigheter som franska medborgare, utan ett nytt tecken på den pretendentställning de hittills intagit. Om prinsarne vändt sig omedelbart till kejsarens nåd samt formligen afsagt sig alla ytterligare anspråk, mente han, så hade deras framställning kunnat räkna på regeringens deltagande. Men nu kunde kejsaren endast och allenast anse det för en direkt personlig förnärmelse, i full kamrarne besvarade denna framställning på något annat sätt än genom att öfvergå till dagordningen. Skulle emellertid, mot all förmodan, lagstiftande församlingen icke dela denna uppfattning, skulle den vara böjd att gå in på framställningen sådan den föreligger, så vore regeringen nödsakad att begagna sin rätt att upplösa kamrarne. Den ton, hvari justitieministern afgaf denna förklaring, skall skall hafva varit särdeles energisk och bestämd och gjort ett djupt intryck på utskottets medlemmar. Utgången blef, att petitionsutskottet med 8 röster mot 1 beslöt att i öfverensstämmelse med regeringens önskan tillstyrka kammaren att öfvergå till dagordningen. Som man ser af etf telegram i gårdagens nummer, har äfven lagstiftande för