rasade inom den unga flickans bröst, som
stödde sig mot ynglingens arm. De voro nu
vid den öppna platsen bländ de vilda rosen-
häckarna. Då framsprang hastigt från en af
dessa en fin, elflik varelse 1 ljusa kläder; det
var Elsa.
— Gustaf! ropade hon häftigt, vänd om!...
Fly! hon vill mörda dig!
Ynglingen stannade förvånad; i detsamma
blänkte en lång knif i Majas hand, och för-
svann ända till skaftet i den utge mannens.
bröst. Han uppgaf ett högt rop och fattade
i Majas hand, vacklade derpå han ett par steg
och dignade ned på gräset. Vansinnigt. skrat-
tande flydde mörderskan. Men Elsa skyndade
fram till den döende, ryckte ut knifyen och
sökte under förtviflans tårar att hämma det
framrusande blodet; hon tryckte sina båda
händer, sitt hår, sin klädning mot såret, men
förgäfves; hans lif flydde bort med de purpur-
vågor som böljade fram från hans trolösa hjerta
och färgade gräs och blommof röda.
— Förlåt mig, Elsa; stammade han; en
djup suck och allt var slut. i i
Helt nära Jungfruholmarna ligger cen liten,
från sjöbottnen uppskjutande klippa, af fiskare
kallad abborregrundet, emedan den tidef, då
ännu ångbåtarne voro en okänd sak för Mä-
larens vatten, vid nämnda grund stora, svart-
gröna abborrar med skarlakansröda fenor, plä-
gade stå stilla och liksom lysseMler sola sig,
till dess de läto bedåra sig af ett lockande.