rasade inom den unga flickans bröst, som stödde sig mot ynglingens arm. De voro nu vid den öppna platsen bländ de vilda rosenhäckarna. Då framsprang hastigt från en af dessa en fin, elflik varelse 1 ljusa kläder; det var Elsa. — Gustaf! ropade hon häftigt, vänd om!... Fly! hon vill mörda dig! Ynglingen stannade förvånad; i detsamma blänkte en lång knif i Majas hand, och försvann ända till skaftet i den utge mannens. bröst. Han uppgaf ett högt rop och fattade i Majas hand, vacklade derpå han ett par steg och dignade ned på gräset. Vansinnigt. skrattande flydde mörderskan. Men Elsa skyndade fram till den döende, ryckte ut knifyen och sökte under förtviflans tårar att hämma det framrusande blodet; hon tryckte sina båda händer, sitt hår, sin klädning mot såret, men förgäfves; hans lif flydde bort med de purpurvågor som böljade fram från hans trolösa hjerta och färgade gräs och blommof röda. — Förlåt mig, Elsa; stammade han; en djup suck och allt var slut. i i Helt nära Jungfruholmarna ligger cen liten, från sjöbottnen uppskjutande klippa, af fiskare kallad abborregrundet, emedan den tidef, då ännu ångbåtarne voro en okänd sak för Mälarens vatten, vid nämnda grund stora, svartgröna abborrar med skarlakansröda fenor, plägade stå stilla och liksom lysseMler sola sig, till dess de läto bedåra sig af ett lockande.