-— 8
— Ja, det gör jag visst! svarade han i
gråtande ton.
1 Jå men, Hammarberg, älskar du mig?
hördes åter rösten i klagande och tviflande
tär SN 2 - :
— Ja! ropade han åter storgråtande . ..
alldeles förbannadt.
Nu hördes ett skallande gapskratt från an-
dra sidan planket. i -
— Fördömda sjörå, som alltid skrattar när
jag gråter, skrek: Han nu i vredesmod, utan
att ava det Håns vänner tryckeripojkariie
spelade honom detta spratt. i
Tiden gick sin gång. Den gamles steg.
blefvo alltmera stapplande, hans blick alltmera
skum, och hans sorgsna stutider kommo allt
oftare.
En afton, en mörk och stormig november-
aftofi, gick han som vanligt att hemta vatten,
och blef borta många timmar. En gosse sän-
des ned för att söka honom. Han fann äfven
gubben nere på der mörka bryggan; han håde
fyllt den ena af sina stora vattenhinkar, den
andra flöt i sjön invid bryggan. Den gamle
själf låg lutad mot stenmuren vid stranden,
ett saligt leende var lägradt på hans läppar,
och den stelnade blieken vat riktad mot de
vildt upprörda böljorna, liksom såge han der
den oupphörligt saknade åter. :
Nu var han död. Nu hade han återfunnit
sin Anna. Dödens stilla frid hade lagt sig
öfver det barfafröomma hjertat.
: Stat.