-— 8 — Ja, det gör jag visst! svarade han i gråtande ton. 1 Jå men, Hammarberg, älskar du mig? hördes åter rösten i klagande och tviflande tär SN 2 : — Ja! ropade han åter storgråtande . .. alldeles förbannadt. Nu hördes ett skallande gapskratt från andra sidan planket. i — Fördömda sjörå, som alltid skrattar när jag gråter, skrek: Han nu i vredesmod, utan att ava det Håns vänner tryckeripojkariie spelade honom detta spratt. i Tiden gick sin gång. Den gamles steg. blefvo alltmera stapplande, hans blick alltmera skum, och hans sorgsna stutider kommo allt oftare. En afton, en mörk och stormig novemberaftofi, gick han som vanligt att hemta vatten, och blef borta många timmar. En gosse sändes ned för att söka honom. Han fann äfven gubben nere på der mörka bryggan; han håde fyllt den ena af sina stora vattenhinkar, den andra flöt i sjön invid bryggan. Den gamle själf låg lutad mot stenmuren vid stranden, ett saligt leende var lägradt på hans läppar, och den stelnade blieken vat riktad mot de vildt upprörda böljorna, liksom såge han der den oupphörligt saknade åter. : Nu var han död. Nu hade han återfunnit sin Anna. Dödens stilla frid hade lagt sig öfver det barfafröomma hjertat. : Stat.