-—-— ÄT —
timmersplagg, som på det mest obarmhertiga
sätt göra en ung flicka till ett vandrande
bylte och en äldre matronactill ett rullande
dylikt, rusade vår kandidat ini fruntimrens
påklädningsrum och sställde-der till ett spek-
takel och :en: förbistring, hvaremot den Baby-
loniska :troligen var ett intet. Än var han
uppe på en stol och tog. ned-en kappa än
kröp-han på-golfvet, letande efter ett parsga-
loscher; här hjelpte han på med en;sjal, der
vände han upp och ned på en -ordnings-
älskande matronas hela attiralj för att leta
rätt på hennes dotters väderhufva; det hela
var emellertid så komiskt, att alla måste skrätta,
oaktadt flera väl varit mera benägna att gråta.
Sin moster ville han ovilkorligt ikläda en stor
vargskinnspels, som händelsevis förirrat sig
bland fruntimmersplaggen, och det var :med
mycken möda, som den goda frun lyckades
undandraga sig hans omsorger. Dessa för-
flyttades nu i stället på dottern, som i:hast
fann sig försedd med ett halft dussin sjalar
och lika många hufvor, tillgripna här och der
i högen från sina intet ondt anande egarinnor.
Omsider sutto dock alla i sina slädar, och
sedan Axel skakat hand med sina: nya vän-
ner, smällde piskan, hästen gjorde ett språng
och — såväl morbrodern som han sjelfistodo
på hufvudet i en snödrifyva.
— Det der går aldrig väl,:kära- Anders!
ropade: frun från sin släda. ; 10G
— Körinte ihjäl pappa, kusin! skrek döttern.