— ÄV —
Hon hade genast slagit an på Axel, helst han
ju kommit ned till Småland med den före-
satsen att, om det stode i mensklig makt,
blifva kär i sin kusin, och då han nu fann
henne i allo grad egnad att uppväcka en sta-
digvarande låga, var det ingalunda mot na-
turens ordning, att hon äfven i hans unga
bröst -upptände en dylik.
Valsen var nu slutad, och Axel återförde
Anna till hennes mor, artigt försäkrande att
han nu erhållit allt hvad han kunnat önska
sig, ett tillkännagifvande som kom hans moster,
en liten fetlagd matrona med godt och vän-
ligt utseende, att draga på munnen och Anna
att rodna, som en hel bukett af rosor. Utan
att det. ringaste bekymra sig om verkan af
sina ord, blandade han sig åter i hvimlet och
råkade snart på vännen Ström, som var i fullt
gräl. med basunisten. Denne påstod nemligen,
att Ström under sista valsen placerat sin dam
på hans instrument, hvilket derigenom erhållit
en högst märkvärdig buckla och nu omöjligen
kunde afgifva en enda ren ton.
Ström åter förklarade, att virtuosen borde
hafva sin dragbasun för munnen och icke
lägga den som säte åt de dansande, och vi-
dare att nämnde instrument aldrig i sin dag
gifvit ifrån sig en ren ton, så att skadan vore
obetydlig. Omsider bilades saken på så sätt,
att Ström nödgades åtaga sig reparationen af
den olycksaliga basunen.