— 4210 — Du! Ett medel! Hvad är det? — Det är min hemlighet, sade Louis med dämpad röst. Louis och Raoul tego båda ett ögonblick. Denna tystnad mellan dessa två män, på detta ställe, midt i natten och cfter ett sådant samtal var så gräsligt betecknande, att båda darrade. En afskyvärd tanke häde på samma gång bomäktigat sig båda, och utan ett ord, utan en rörelse hade de förstått hvarandra. Louis var den första, som bröt den pinsamma tystnaden. — Du afslår således de hundrafemtiotusen frank, som jag erbjuder dig? Betänk dig noga, ännu är det tid. — Jag har öfvervägt allt. Jag är säker på, att du icke skall försöka att narra mig, och mellan vissheten om en blygsam liten förmögenhet och utsigten till att blifva millionär är valet icke svårt : jag väljer millionen, — Vill du då lyda rig? — Blindt. Raoul måste ha varit säker på att ha genomskådat sin kamrats plan, ty han frågade honom icke nu mera, eller vågade icke att fråga. Föredrog han kanske tviflet framför en förfärlig visshet, liksom om han dermed hade kunnat aflägsna ångern öfver det moraliska medvetandet! — Du måste straxt återvända till Paris, återtog Louis,