— 4210
— Du! Ett medel! Hvad är det?
— Det är min hemlighet, sade Louis med
dämpad röst.
Louis och Raoul tego båda ett ögonblick.
Denna tystnad mellan dessa två män, på
detta ställe, midt i natten och cfter ett så-
dant samtal var så gräsligt betecknande, att
båda darrade.
En afskyvärd tanke häde på samma gång
bomäktigat sig båda, och utan ett ord, utan
en rörelse hade de förstått hvarandra.
Louis var den första, som bröt den pin-
samma tystnaden.
— Du afslår således de hundrafemtiotusen
frank, som jag erbjuder dig? Betänk dig noga,
ännu är det tid.
— Jag har öfvervägt allt. Jag är säker
på, att du icke skall försöka att narra mig,
och mellan vissheten om en blygsam liten
förmögenhet och utsigten till att blifva mil-
lionär är valet icke svårt : jag väljer millionen,
— Vill du då lyda rig?
— Blindt.
Raoul måste ha varit säker på att ha ge-
nomskådat sin kamrats plan, ty han frågade
honom icke nu mera, eller vågade icke att
fråga. Föredrog han kanske tviflet framför
en förfärlig visshet, liksom om han dermed
hade kunnat aflägsna ångern öfver det mora-
liska medvetandet!
— Du måste straxt återvända till Paris,
återtog Louis,