— 295 — -
— De gamla dumheterna? Gud bevare mig
derför! OCK jäg hoppas, ätt du är förnuftig
nög att liksom jäg iakttåga tystnad.
Så kufvad Valentines vilja än var af mo-
drens despotism, så upprördes likväl nu hennes
ärlighet. i
— Hvad tänker fi på, möder! utbrast hon.
Att äkta en man, utan att tillstå allt för ho-
nom, skulle vara det fegaste och mest afsky-
värda förräderi.
Grefvinnan Kände en stark Tist att bli ond,
men hön insåg, att hennes hötelse denna gång
skulle brytäs af ett motstånd, som understöd-
des af ett vaknande samvete, och derför bad
hon i stället föratt hota.
— Stackars Varn,; sade Kon, ståckars kära
Valentine, om du kände vår förfärliga ställ-
niög, skulle du tala annorlunda. Ditt fel är
skulden till vår ruin, och nu är den snart
färdig. Vet du hur det står till för oss?
Våra fördtingsegare hota att jaga 08s bort
från la Verberie. Hyad skall det då bli af
oss, Valentine? Skall jag på min ålderdom gå
från dörr till dörr söm tiggerska? Vi äro
förlorade, och detta äktenskap är vår enda
räddning.
Efter dessa bevekande ord Appställde hon
andra skäl, Hvaraf hön hade ett rikt förråd.
Hyad hon förät kallat ett åfskyvärdt brott,
kallade bon nu en Hten svaghetssynd: Hon
kunde förstå sin dotters skrupler, sade hon,
om man kunde befara, att hvad som passerat