tre hundra! och femtio sedlar, som blefvo
stulna ur er katsa.
— Ja, men, övaråde Prosper, som icke kunde
begripa sin beskyddares säkerhet, ja, men . . -
— Här behöfs inga men; jag har här
alla numrorna på sedlarne.
— Hvad! Men dem hade jag juicke sjelf. . .
— Banken hade dem, min unge vän, och
det var rätt lyckligt. När man tager ihop
med en sak, bör man icke glömma något,
utan förutse allt: Om man faller i en snara,
gäller icke den ursäkten ; det hade jag icke
tänkt på. Jag har tänkt på banken.
Om än Prosper i början hade känt föga
lust: att lemna sig: helt och hållet iden främ-
mandes våld, så hade dock denna. ovilja så
småningom lemnat rum för en. fullständig
fillåt. Han insåg, att han icke kunde uträtta
något utan denne skarpsinnige mans biträde.
Herr Verdunt; som tycktes ha glömt Pro-
spers närvaro, fortfor att tala för sig. sjelf:
— Om penningarne icke kommit från tjuf-
ven, är det klart-ått-de kommit från en an-
nan, som stod vid tjufvens sida i det ögon-
blick, denne öppnade kassakistan och ville
förhindra stölden, men icke förmådde det och
som nu lider af ånger. Sannolikheten för
att två personer varit tillstäd s vid stölden,
en sannolikhet, som bekräftas af rispani färgen,
är nu förvandlad till ett obestridligt faktum. . .
Ergo, jag hade rätt.
Kåssören spände upp öronen för. att höra