tre hundra! och femtio sedlar, som blefvo stulna ur er katsa. — Ja, men, övaråde Prosper, som icke kunde begripa sin beskyddares säkerhet, ja, men . . — Här behöfs inga men; jag har här alla numrorna på sedlarne. — Hvad! Men dem hade jag juicke sjelf. . . — Banken hade dem, min unge vän, och det var rätt lyckligt. När man tager ihop med en sak, bör man icke glömma något, utan förutse allt: Om man faller i en snara, gäller icke den ursäkten ; det hade jag icke tänkt på. Jag har tänkt på banken. Om än Prosper i början hade känt föga lust: att lemna sig: helt och hållet iden främmandes våld, så hade dock denna. ovilja så småningom lemnat rum för en. fullständig fillåt. Han insåg, att han icke kunde uträtta något utan denne skarpsinnige mans biträde. Herr Verdunt; som tycktes ha glömt Prospers närvaro, fortfor att tala för sig. sjelf: — Om penningarne icke kommit från tjufven, är det klart-ått-de kommit från en annan, som stod vid tjufvens sida i det ögonblick, denne öppnade kassakistan och ville förhindra stölden, men icke förmådde det och som nu lider af ånger. Sannolikheten för att två personer varit tillstäd s vid stölden, en sannolikhet, som bekräftas af rispani färgen, är nu förvandlad till ett obestridligt faktum. . . Ergo, jag hade rätt. Kåssören spände upp öronen för. att höra