--— Aldrig! utbrast han häftigt, nej, aldrig!
Jag kan icke uthärda åsynen af denne man.
Detta motstånd öfverraskade icke herr
Verdunt.
— Jag förstår edra känslor, sade han, och
ursäktar dem, men jag hoppas, att ni skall
-förändra åsigter. Liksom jag har sctt herr
de Lagors, så måste jag äfven se herr Fauvel,
det är absolut nödvändigt, förstår ni? Är ni
så svag, att ni inte kan beherrska er i fem
minuter? Jag -skall presentera mig som en
-glägting till er; ni behöfver icke säga ett ord.
— -Om det är absolut nödvändigt, sade Pro-
sper, om Bi fordrar det . . .
— Ja, jag fordrar det. Kläd om er i hast,
det är sent; jag är hungrig och vill äta mid-
dag under vägen.
Kassören hade knappt hunnit in i sin säng-
-kammare, förrän det åter ringde på dörr-
klockan.
Horr Verdunt öppnade. Det var portvakten,
som höll ett temligeu omfångsrikt paket i
handen.
— Här är ett bref till herr Bertomy, sade
han, -som redan i morse lemnades här, men
jag blef så förvirrad vid åsynen af herr Ber-
tomy, att jag glömde lemna honom det.
Jag har aldrig sett maken till bref förr.
Det var också ett besynnerligt bref. Adres-
sen var icke .skrifven utan sammansatt af
trycka bokstäfver, hvilka omsorgsfullt voro