ot SAUR — hade en verklig apollofigur. Rika, kastanjebruna lockar omgåfvo en hög, ren panna, och hans blå ögon hade ett frimodigt och stolt uttryck. Hans första rörelse var att kasta sig om halsen på kassören. — Stackars käre vän, sade han, och tryckte hans händer, stackars, käre Prosper! Men under dessa kärliga vänskapsyttringar framskymtade en viss förvirring, en förlägenhet, som säkert icke undgick herr Verdunt, om också Prosper icke lade märke till den. Sedan vännerna satt fig ner, fortför Raoul: — Ditt bref gjorde mig mycket bekymråd, käre vän. Jag blef verkligen förskräckt deröfver. Jag frågade mig sjelf: har-hän blifvit galen? och derpå skyndade jag hit. Prosper tycktes knappt förstå honom, så upptagen var han af detta bref,som -han icke hade skrifvit. Hvad hade man skrifviti hans namn? Hvem var denne man; hvars hjelp han hade mottagit? — Sviker dig ditt mod? fortfor herr de Lagors. Hvarför förtvifla? Vid vår ålder är det tids nog att börja om lifvet. Du har trofasta vänner. Då jag kommit hit, så-är det för att säga dig: lita på mig. Jag är rik, hälften af min förmögenhet står till din disposition. Detta ädelmodiga anbud, som gjordes med så okonstläd enkelhet, rörde Prosperdjupt. — Tack, Raoul, svarade han -med yek