ot SAUR —
hade en verklig apollofigur. Rika, kastanje-
bruna lockar omgåfvo en hög, ren panna, och
hans blå ögon hade ett frimodigt och stolt
uttryck.
Hans första rörelse var att kasta sig om
halsen på kassören.
— Stackars käre vän, sade han, och tryckte
hans händer, stackars, käre Prosper!
Men under dessa kärliga vänskapsyttringar
framskymtade en viss förvirring, en förlägen-
het, som säkert icke undgick - herr Verdunt,
om också Prosper icke lade märke till den.
Sedan vännerna satt fig ner, fortför Raoul:
— Ditt bref gjorde mig mycket bekymråd,
käre vän. Jag blef verkligen förskräckt der-
öfver. Jag frågade mig sjelf: har-hän blifvit
galen? och derpå skyndade jag hit.
Prosper tycktes knappt förstå honom, så
upptagen var han af detta bref,som -han icke
hade skrifvit. Hvad hade man skrifviti hans
namn? Hvem var denne man; hvars hjelp han
hade mottagit?
— Sviker dig ditt mod? fortfor herr de
Lagors. Hvarför förtvifla? Vid vår ålder är
det tids nog att börja om lifvet. Du har
trofasta vänner. Då jag kommit hit, så-är
det för att säga dig: lita på mig. Jag är
rik, hälften af min förmögenhet står till din
disposition.
Detta ädelmodiga anbud, som gjordes med
så okonstläd enkelhet, rörde Prosper- djupt.
— Tack, Raoul, svarade han -med yek