stämma. Alla jordens skatter skulle olyck-
ligtvis icke gagna mig i detta ögonblick.
— Hur så? Hvilka planer har du? Tänker
du stanna qvar i Paris?
— Jag vet det icke, min vän, jag har inga
planer, jag har tappat hufvudet.
— Jag har redan sagt dig, återtog Raoul
lifligt, att du måste börja -ett nytt lif. Ur-
säkta mig min uppriktighet, min vän, men
det är omöjligt för dig -att-stanna qvar i.Parig,
så länge denna stöld icke är uppdagad.
— Och om den aldrig blir det?
— Det är ännu ett skäl till för dig att söka
blifva glömd, Det är sannt, jag talade för
en timme sedan vid herr de Clameran om
dig; du är orättvis mot honom, han sätter
stort värde på dig. I Prospers ställe, sade
han, skulle jag förvandla allt i penningar och
resa till Amerika, göra min lycka der, se-
dan komma tillbaka och med mina millioner
håna alla, som hyst misstankar mot mig.
Detta råd sårade Prospers stolthet, men
han gjorde inga invändningar.
— Nåväl? gade Raoul.
— Jag skall öfverlägga, -mumlade kassören,
jag skall tänka derpå . . . Jag önskade veta
hvad herr Fauvel säger.
Min onkel! ... Du vet att vi. nästan
äro ovänner, sedan jag afslog hans anbud om
anställning på hans kontor, Det är minst on
månad sedan jag satte min fot i hans hus,
men jag-har underrättelser.