ett qvitto derpå, Derefter fördes han genom en mörk, mycket smal gång; en port öppnades och tillslöts efter honom med: ett doft ljud. Han stod på: kajen, han var ensam, han var fri. Fri! det vill säga att domstolen förklarat sig ur stånd att öfverbevisa honom i fråga om det brott, för hvilket han blifvit anklagad. Fri! han kunde: gå hvart han ville, han kunde inavndas den friska luften, men han skulle finna: alla dörrar slutna för sig. Ett frikännande af domstolen i brist på bevis låter ständigt en misstanke hvila på den, som varit tilltslad; och den allmänna opinionen har tortyrredskap, hvilka äro fruktansvärdåro än ensam arrest. Då Prosper blef satt På fri fot, kände han så grymt det plågsamma i sin ställning, att han icke kunde äterhålla ett utrop af hat och raseri. — Men jag är oskyldig, utropade Han, jag är oskyldig! Det enda han uträttade dermed vär; att de förbigående stannade och betraktade hohom i den tanka, att han var galen. Seinefloden rullade sina gula böljor i grannskapet, och en tanke på sjelfmord genomkorsade hans hufvud, — Nej, sade han, nej, jag hår icke ens rätt att taga lifvet af mig. Jag vill icke dö, innan jag återvunnit min förlorade: heder: Han var frioch började nu göra sig reda för de omätliga svårigheterna härvid. Domstolen måste ha en skyldig till hvarje brött, och han kunde blott bevisa sin oskuld genom