så t, ex, har man helt nyligen undersökt en liten ö, Round Island, belägen endast 4 sv. mil från Mauritius, mellan hvilka hafvet ej är djupaf8 än 400 fot; den är 1,000 fot hög och har en bredd af en sv. fjerdingsväg och här fann man en flora och fauna alldeles afvikande från den på den närliggande Mauritius. Ormar, ödlor, insekter, snäckor voro egendomliga och af 24 växtarter syntes vil hälften alldeles endomiska, deribland icke mindre än 3 palmarter nya. Man har såsom medel för dessa växters spridning angifvit menniskan, fåglar, vindar. strömmar o. s. v. Häremot invänder hr Klinggräff, att väl kryptogamernas oändligt fina sporer på detta sätt kunna spridas öfver vida sträckor, men att det är svårt att tro, det någon fanerogams frö kunnat af vinden föras från Europa till Guineavikens strand, från Atlas till Himalaya, från Japan till östra delen af Nordamerika 0. 8. Vv. De fåglar, som flyga långa vägar utan uppehåll, äro nemligen sådana, som cj äro fröätare, och hafsströmmarne kunna visserligen vagga växtfrön till aflägsna länder, men vilkoren äro väl i allmänhet sådana, att de väl kunna förklara huru strandoch vattenväxter der fortkomma, men ingalunda andra, som intaga bergstopparne och högslätterna. Det återstår då knappast annat än att antaga stora förändringar i ländernas gestaltning, en annan fördelning af klimat och dylika förhistoriska förhållanden, hvilka antaganden emellertid Klinggräff anser vara blott hypoteser och inga bevis. Men de äro ej helt enkelt hypoteser, ty ju djupare vi intränga i de lagar af vår jord, som gömma försvunna organismer, och ju klarare vi förmå tyda dem, desto mer öfvertygas vi derom, att det förut funnits ettstörre sammanhang mellan jordytans nu splittrade delar, en större enkelhet i organismernas former och en större öfverensstämmelse i dessas utbredning. Till äldre ovederläggliga bevis härpå, såsom att Europa i olika tider haft än en så att säga ny-holländsk, än en nordamerikansk vegetation — komma ytterligare de fossila fynden i den arktiska regionen och särskildt de, som de svenska expeditionerna från Spetsbergen hemfört. Osvald Heer, som bearbetat alla dessa, har visat, att här fordom funnits väldiga skogar af barrträd, underligt blandande sig med löfträd med än tunna, än ej affallande blad, sammanflätadeaf murgrönor och vinrankor, under hvilka talrika buskar och ormbunkar yppigt frodades. Der, hvarest nu vidsträckta glacierer betäcka landet och endast smala remsor af kusten under en kort tid hysa gröna gräs och några få blommor, der nu ingen vedväxt, förutom den knappast tumshöga fjällpilen med sina par blad, höjer sig öfver den frusna marken, der, ända upp till 79:e breddgraden, reste sig af barrträden vår och Nordamerikas gran, bergtallen, flera arter at segvaja, närslägtade med nutidens växtjätte, Kaliforniens mammuth-träd, det sköna taxoduin, som nu gått tillbaka till Nordamerikas sydliga sumptrakter, ginko och glyptoctrobus, som nu äro hemma i Japan och Kina, samt ett med det tropiska podocarpus beslägtadt träd, som Heer kallat Torellia, och der rundade lindar, lönnar, ekar, kastanjer, bokar och särdeles aspar sina löfmassor bredvid tulpanträdet, magnolierna och lagerträden, som nu finnas endast nära eller inom tropikerna, och der fylldes söttvattens-samlingarne af ett stort antal sumpväxter, såsom aborrgräs, tviken, svärdlilja och näckros, medan talrika insekter, äfven af skalbaggarnas ordning, surrade derofvan. Denna ovanliga rikedom och sammanblandning af trädformer, som nu tillhöra skilda delar af jorden, till och med ned i Sydamerikas extratropiska delar, ådagalägger ovedersägligt att de trakter, som nu äro hemfallna under isens herravälde och hvilkas ört-flora nu motsvarar den som i Schweiz återfinnes på 8— 0000 fots höjd, då hade ett klimat, som närmast motsvarar det på norra Schweiz nuvarande slättland, att den flora, hvaraf vi nu se enstaka fossila spår, stod i samband med större delar af jorden än de nu splittrade klippgruperna i polarhafvet, och att man för att förklara likheten hos de former, hvilka likasom glömt sig qvar på ofta vidt skilda lokaler, väl kan tro att talet om underbara, väldiga, oafbrutet förtgående revolutioner i jordens bildning är något mera än en tom hypotes; och då vi nu härtill lägga, att dessa fossila växtlemningar med få undantag — såsom det till förvandtskap och skaplynne ej klart insedda växtslägtet Nordensköldia — samtliga kunna hänföras till ännu lefvande slägten eller typer, ja, att mänga af dem äro med nutidens identiska, att det stora flertalet af arter blott är bestämdt efter fragmenter och således ej torde vara mera skildt från de nu lefvande än man ofta finner former vara, som förekomma på från hvarandra aflägsna lokaler, samt slutligen att från den tid, då dessa stameller bladdelar förde ett kraftigt lif, ofattliga tidrymder förgått, hvarunder kanske många millioner generationer af blad, stammar och frukter aflöst hvarandra, som än af oss ej skådats, men som helt visst ännu tydligare närmat sig till nutidens former; så vinner just genom dessa fynd den åsigten allt mera styrka, att allt i naturen framgått i stilla utveckling från en ringa och ofullkomlig början till den rika herrliga mängfsld, som nu tjusar och hän förer 038. Det är grandets organisation, blommans lifsfenomener, lagarne för det lefvandes närvaro på jorden och hela skapelsens gamla och nya historia, som ger oss denna sanning som resultat af trägna, ihärdiga forskningar och-undersökningar. Männen rr rr tres