så t, ex, har man helt nyligen undersökt en
liten ö, Round Island, belägen endast 4 sv.
mil från Mauritius, mellan hvilka hafvet ej
är djupaf8 än 400 fot; den är 1,000 fot hög
och har en bredd af en sv. fjerdingsväg och
här fann man en flora och fauna alldeles af-
vikande från den på den närliggande Mauri-
tius. Ormar, ödlor, insekter, snäckor voro
egendomliga och af 24 växtarter syntes vil
hälften alldeles endomiska, deribland icke min-
dre än 3 palmarter nya. Man har såsom me-
del för dessa växters spridning angifvit men-
niskan, fåglar, vindar. strömmar o. s. v. Här-
emot invänder hr Klinggräff, att väl krypto-
gamernas oändligt fina sporer på detta sätt
kunna spridas öfver vida sträckor, men att
det är svårt att tro, det någon fanerogams
frö kunnat af vinden föras från Europa till
Guineavikens strand, från Atlas till Himalaya,
från Japan till östra delen af Nordamerika
0. 8. Vv. De fåglar, som flyga långa vägar
utan uppehåll, äro nemligen sådana, som cj
äro fröätare, och hafsströmmarne kunna vis-
serligen vagga växtfrön till aflägsna länder,
men vilkoren äro väl i allmänhet sådana, att
de väl kunna förklara huru strand- och vatten-
växter der fortkomma, men ingalunda andra,
som intaga bergstopparne och högslätterna.
Det återstår då knappast annat än att antaga
stora förändringar i ländernas gestaltning, en
annan fördelning af klimat och dylika för-
historiska förhållanden, hvilka antaganden emel-
lertid Klinggräff anser vara blott hypoteser
och inga bevis.
Men de äro ej helt enkelt hypoteser, ty
ju djupare vi intränga i de lagar af vår jord,
som gömma försvunna organismer, och ju kla-
rare vi förmå tyda dem, desto mer öfvertygas
vi derom, att det förut funnits ettstörre sam-
manhang mellan jordytans nu splittrade delar,
en större enkelhet i organismernas former och
en större öfverensstämmelse i dessas utbred-
ning. Till äldre ovederläggliga bevis härpå,
såsom att Europa i olika tider haft än en så
att säga ny-holländsk, än en nordamerikansk
vegetation — komma ytterligare de fossila fyn-
den i den arktiska regionen och särskildt de,
som de svenska expeditionerna från Spetsber-
gen hemfört. Osvald Heer, som bearbetat
alla dessa, har visat, att här fordom funnits
väldiga skogar af barrträd, underligt blandande
sig med löfträd med än tunna, än ej affal-
lande blad, sammanflätade- af murgrönor och
vinrankor, under hvilka talrika buskar och
ormbunkar yppigt frodades. Der, hvarest nu
vidsträckta glacierer betäcka landet och endast
smala remsor af kusten under en kort tid hysa
gröna gräs och några få blommor, der nu in-
gen vedväxt, förutom den knappast tumshöga
fjällpilen med sina par blad, höjer sig öfver
den frusna marken, der, ända upp till 79:e
breddgraden, reste sig af barrträden vår och
Nordamerikas gran, bergtallen, flera arter at
segvaja, närslägtade med nutidens växtjätte,
Kaliforniens mammuth-träd, det sköna taxo-
duin, som nu gått tillbaka till Nordamerikas
sydliga sumptrakter, ginko och glyptoctrobus,
som nu äro hemma i Japan och Kina, samt
ett med det tropiska podocarpus beslägtadt
träd, som Heer kallat Torellia, och der run-
dade lindar, lönnar, ekar, kastanjer, bokar och
särdeles aspar sina löfmassor bredvid tulpan-
trädet, magnolierna och lagerträden, som nu
finnas endast nära eller inom tropikerna, och
der fylldes söttvattens-samlingarne af ett stort
antal sumpväxter, såsom aborrgräs, tviken,
svärdlilja och näckros, medan talrika insekter,
äfven af skalbaggarnas ordning, surrade der-
ofvan.
Denna ovanliga rikedom och sammanbland-
ning af trädformer, som nu tillhöra skilda de-
lar af jorden, till och med ned i Sydameri-
kas extratropiska delar, ådagalägger oveder-
sägligt att de trakter, som nu äro hemfallna
under isens herravälde och hvilkas ört-flora nu
motsvarar den som i Schweiz återfinnes på 8—
0000 fots höjd, då hade ett klimat, som när-
mast motsvarar det på norra Schweiz nuva-
rande slättland, att den flora, hvaraf vi nu se
enstaka fossila spår, stod i samband med större
delar af jorden än de nu splittrade klippgrup-
erna i polarhafvet, och att man för att för-
klara likheten hos de former, hvilka likasom
glömt sig qvar på ofta vidt skilda lokaler, väl
kan tro att talet om underbara, väldiga, oaf-
brutet förtgående revolutioner i jordens bild-
ning är något mera än en tom hypotes; och
då vi nu härtill lägga, att dessa fossila växt-
lemningar med få undantag — såsom det till
förvandtskap och skaplynne ej klart insedda
växtslägtet Nordensköldia — samtliga kunna
hänföras till ännu lefvande slägten eller ty-
per, ja, att mänga af dem äro med nutidens
identiska, att det stora flertalet af arter blott
är bestämdt efter fragmenter och således ej
torde vara mera skildt från de nu lefvande
än man ofta finner former vara, som före-
komma på från hvarandra aflägsna lokaler, samt
slutligen att från den tid, då dessa stam- el-
ler bladdelar förde ett kraftigt lif, ofattliga
tidrymder förgått, hvarunder kanske många
millioner generationer af blad, stammar och
frukter aflöst hvarandra, som än af oss ej skå-
dats, men som helt visst ännu tydligare när-
mat sig till nutidens former; så vinner just
genom dessa fynd den åsigten allt mera styrka,
att allt i naturen framgått i stilla utveckling
från en ringa och ofullkomlig början till den
rika herrliga mängfsld, som nu tjusar och hän
förer 038. Det är grandets organisation, blom-
mans lifsfenomener, lagarne för det lefvandes
närvaro på jorden och hela skapelsens gamla
och nya historia, som ger oss denna sanning
som resultat af trägna, ihärdiga forskningar
och-undersökningar.
Männen rr rr tres