-— JV — Hvad är det som man berättat mig? frågade han kontoristerna, som vördnadsfullt reste sig, när han blef synlig. Herr Fauvels röst återväckte hos kassörn dennes domnade energi. Det afgörande, fruktansvärda ögonblicket var kommet, han reste sig och gick principalen till mötes. ff Som herr bankiren vet, började han, hade jag några större utbetalningar i dag tidigt på morgonen, och jag lät derför i går afton från banken hemta 350,000 frank. — Hvarför i går? afbröt bankiren. Har jag inte öfver hundrade gånger förbjudit er att hemta penningar förrän samma dag, de behöfva användas? — Jo, jag har också häri haft orätt, men felet kan nu ej hjelpas. I går afton mottog jag pengarne — nu äro de försvunna och — kassaskåpet har ej blifvit uppbrutet . . . — Men är ni då tokig? ropade herr Fauvel, eller drömmer ni? Dessa ord beröfvade Prosper hvarje förhoppning; den förfärliga situationen återgaf honom icke hans lugn, utan försatte honom i den slöa likgiltighet, som brukar följa på oväntade katastrofer. Han svarade nästan utan märkbar förvirring: — Jag är olyckligtvis icke tokig och drömmer icke heller, utan säger blott sanningen. Detta lugn i ett dylikt ögonblick tycktes drifva herr Fauvel till det yttersta, Han fat