-— JV
— Hvad är det som man berättat mig?
frågade han kontoristerna, som vördnadsfullt
reste sig, när han blef synlig.
Herr Fauvels röst återväckte hos kassö-
rn dennes domnade energi. Det afgörande,
fruktansvärda ögonblicket var kommet, han
reste sig och gick principalen till mötes.
ff Som herr bankiren vet, började han,
hade jag några större utbetalningar i dag ti-
digt på morgonen, och jag lät derför i går
afton från banken hemta 350,000 frank.
— Hvarför i går? afbröt bankiren. Har
jag inte öfver hundrade gånger förbjudit er
att hemta penningar förrän samma dag, de
behöfva användas?
— Jo, jag har också häri haft orätt, men
felet kan nu ej hjelpas. I går afton mottog
jag pengarne — nu äro de försvunna och —
kassaskåpet har ej blifvit uppbrutet . . .
— Men är ni då tokig? ropade herr Fau-
vel, eller drömmer ni?
Dessa ord beröfvade Prosper hvarje för-
hoppning; den förfärliga situationen återgaf
honom icke hans lugn, utan försatte honom i
den slöa likgiltighet, som brukar följa på
oväntade katastrofer.
Han svarade nästan utan märkbar förvir-
ring:
— Jag är olyckligtvis icke tokig och dröm-
mer icke heller, utan säger blott sanningen.
Detta lugn i ett dylikt ögonblick tycktes
drifva herr Fauvel till det yttersta, Han fat-