- JU —
sta, den renaste kärlek skakade man — hon
kände redan såret öppna sig. Nå oroligt som
hon sof denna natt, hade hon aldrig sofvit förr.
Men också Lars sof litet den natten. Han
gick upp och ned i stugan och tänkte emel-
lanåt sakta, ibland högt. Många voro de tan-
kar, som stormade inom honom; men först och
främst i kedjan stod dock Berte, uppblåst och
stolt för det Hennes son och hans dotter höllo
bröllop. Nej, något sådant kunde, skulle icke
ske. Han hade en gång blifvit förödmjukad,
och dermed skulle det vara nog. Med dessa
tankar var det han lade sig till slut. Det sår,
hans hjerta och hans egenkärlek en gång i hans
ungdom erhållit, var på ett fruktansvärdt sätt
upprifvet och lät honom, måhända för första
gången, lemna sin Ragnhilds lycka ur sigte.
Det han mest borde tänkt på, föll honom icke
in: han hade den aftonen gjort en stor för-
lust, han hade förlorat något af Ragnhilds
barnsliga kärlek, ty hon hade sett det onda
hos honom och hade blifvit rädd för honom,
Dag efter dag försvann, utan att Halvor
hvarken fick se eller höra något från Ragn-
hild. Sorgen lade sig tung öfver honom, ty-
stade hans sånger, förjagade småleendet och
tårade ögat. En: afton hemköm han myc-
ket sorgsen, ty han hade; sett doktorn komma
ut från Lars, och då måste;, jus Ragnhild
vara sjuk, Han satte sig borta vid spiseln,