j
Nilsson ej ville efterkomma denna begäran, be-
Höfde hon blott vid sitt utgående kasta en be-
hagfullt småleende blick utåt salongen samt
göra en obetydlig afböjande rörelse med huf-
vudet för att genast tysta de lifliga bifallsytt-
ringarne! En qvart förut hade hr Ruves, Eng-
lands förste tenor, blifvit hedrad med samma
utmärkelse, men oaktadt han 4 gånger kom in
och .-helsade publiken, fortsatte denna under
bortåt 10 minuter att envist applådera.
Slutligen kom aftonens Gygnement. Kri-
stina Nilsson kom in i samma toalett som
förut under aftonens lopp; den bestod af en
ringad hvit sidenklädning samt en tunik, upp-
fästad i hvardera sidan med en blombukett.
På hufvudet bar hon ett enkelt briljantdia-
dem samt hade på hvardera sidan ett par
långa hängande lockar. Såsom Ophelia bar
hon dessutom öfver kjorteln en guirland af
blommor:
Hon kom in, gick fram till midten af läk-
taren, sjöng några toner, tvärtystnade, tog
några steg åt sidan och började så en sång
och ett spel, sådant att man sällan om än
någonsin sett dess make. Att beskrifva dessa
toner, dessa praktfulla öfvergångar från det
vilda uppretade vansinnet till det derpå föl-
jande lugna ögonblicket, eller att framställa
de häftiga yttringarne af den uppsvallande
känslan eller skildra de genomträngande blic-
karne, det gälla vansinniga skrattet eller de
tjusande småleenden, med hvilka hon hän
ryckte publiken, är en omöjlighet; men den
som en gång sett denna scen och hört Nec-
kens polska så sjungen glömmer den aldrig.
Sedan hon hade slutat, följde en bifalls-
storm, publiken applåderade samt viftade med
näsdukar och hattar, och äfven kören, som
ännu innehade sina platsr bakom den, på
hvilken Kristina Nilsson uppträdde, applåde-
rade och viftade med notbladen.
Kristina Nilsson är af en yppig, väl pro
portionerad växt, hennes ansigte är vänligt
och tilldragande och hennes hållning och åt-
börder antyda talangen, som känner sin öf-
verlägsenhet, samt vet att genom ett behag-
fullt och fritt väsende på ett anspråkslöst
sätt fylla den plats henne är anvisad. Hon
har af naturen blifvit begåfvad med allt som
fordras för att både som sångerska och skå-
despelerska intaga första rummet. Hennes
röst lär under det sista året blifvit starkare
och bättre än förut, och man kan nu anse
henne stående på höjden af sin artistiska
bana.
Konserten slutade, liksom alla dylika i Eng-
land, med folksången.
Publiken var den finaste som finnes i Bir-
mingham, och toaletterna voro mycket lysande.
Herrarne buro svart frack och hvit halsduk
och damerna voro klädda i teaterkappor, dels
hvita, dels, och förnämligast, röda; några af
dessa voro kantade med hermeliner.