past, då Lars, i det han tog Ragnhilds hand
för att gå, med samma småleende sade: pen-
garne behöfver du icke — och henne får du
icke. Laga att du kan finna en hustru, som
du kan föda med dina stora ord; hon är pas-
sande för dig.
Halvor stod qvar, stirrande framför sig. Han
hade nyss varit så lycklig. Det var som
om allt smålett mot honom, men nu var det
mörkt och kallt omkring honom, Hans stolt-
het var kränkt af den gamles ord, men det
var det minsta. Det var något annat, som
gjorde hans hjerta beklämdt. Ragnhild, häns
väna Ragnhild, som han hade så kär, så kär
— HKvilket han aldrig förut känt så tydligt
som nu — henne tog man från honom i samma
ögonblick hon var blifven hans. Det var just
det, som gjorde honom så beklämd om hjertat.
Men så tänkte han på att Ragnhild nyss
sagt att hon höll utaf honom, och då var det
ju icke så farligt. Han blef nästan munter
igen vid denna tanke, och i det han började
gå utför fjället, skrattade han högt och ju-
blade:
— Hon har ju sagt att hon håller af mig.
Tysta gingo Ragnhild och hennes fader hemåt.
Aldrig förr hade det händt att de gått till-
sammans, utan att de ju haft ett eller annat
att tala om, men i afton var det icke så.
Lars var mörk och sluten och såg blott rätt
framför sig. Ragnhild såg ut som hon yille
gråta, men icke vågade; hon gick tungt och