- IL —
långsamt. Hon hade förut aldrigHvarit rädd
för sin far, men nu var hon det. Också hon
hade sett det bittra, man kunde hästan säga
onda smålcende; som flera gånger hade för-
skräckt Halvor.
— Gå och lägg dig, sade Lars, då de voro
hömköomna, jag ser du är trött: Och ni först
såg Han på henne, och då han. såg hurube-
dröfvad, huru förskrämd Bon var, huru den
ena tåren tillräde ned efter den andra; då
vekniade Han och strök med handen sakta och
smekande- hennes kind. Kärleksfullt; som Han
brukade tala med hexne; sade Han:
-— Nånå, var nuv icke Bedröfvad. Döt- är
ju icke farligt. Du glömmer Honom säkert
snart, och nog skola vi finna en andan man
åt dig, — om du icke hellre vill stanna hemma
Hos din gamle fäder?
Nu brast tåreströmmen lös. Så hade: den
gamle aldrig sett henne gråta, och det skar
Honom i hjertat. Vänligt, mera Kar in Icdde
han henne till en bänk; som stod utanför fön-
stret. Och medan Bon gret ut, hvilande gig
mot hans fadershjerta, förekom det honom
som om han kände gin egen kärlek, dem kKär-
lek, som hav en gång i sin ungdom hade känt,
ånyo uppläga. Han kände samma vekhet,
samma godhet genomtränga sitt sinne, som
då Hans unga kärlek blomstrade i hans hjerta.
Många minnen från den tiden framstodo för
hans fantasi, medan hån satt, stödjande pitt
barn,