honom. Och under;allt detta hårdnade hans
hjerta ånyo, och det onda småleendet återkom.
— Ragnhild hade emellertid blifvitlugnare.
Fadrens ömhet hade gjort hennes hjerta godt,
gråten stannade, och hon tänkte ätt fadren
vredgats, endast derför att allt hade skett ho-
nom ovetande. Denna tanke vann allt mera
insteg hos henne, hon började se allting
ljusare och småningom fick blott den tanken
rum; att Hon i morgon skulle kunna berätta
Halvor att allt var godt och väl.
Drifven af denna tanke lade hon sina ar-
mar om fadrens hals och frågade med enkär-
leksfull, halft bedjande, Kalft förebrående ton:
— Hvarför vredgades du så på Halvor?
Ett småleende krusade Lars läppar, hans
ögon lyste, men Ragnhild kände som en svärds-
udd i sitt hjerta, ty det var samma: bittra
småleende ; det var det, hvari hans försmådda
ungdomskärlek, hans sårade fåfänga hade dolt
all sin smärta och allt sitt agg.
Han reste sig upp och sade med djup ton:
— Du måste glömma honom! — Glömeho-
nom! Han skall icke ega dig, — Gå och lägg
dig, gå nu!
Och Ragnhild sprang upp rädd och skrämd.
Nå många sorger tyckte hon aldrig förr hade
tyngt på heme. Hittills hade lifvet i all sin
enkelhet glidit förbi hehne som ex nild vår-
vind. Ingen storm hade vidrört henne, nen
nu hotade den plötsligt att gripa henne med
desto störro kraft, Mennes kärlek, den för-