Branskning Ior 1507.
fr——
En svensk eremit i våra
dagar.
Med anledning deraf att landtmäterieleven
Carl Johan Warell redan 1856 lemnade ri-
ket och sedan dess icke vidare låtit sig af-
höra, aflät landtm.styrelsen den 10 jan. en
skrifvelsetill kom.-landtm. i Skaraborgs län
J. Kolthoff, hos hvilken Warell sednast vi-
stats, med förfrågningar rörande W. Den
22 januari ingick hr Kolthoffs svar, som
innehåller så märkliga upplysningar rörande
den efterfrågade, att detsamma torde läsas
med mycket intresse. Vi återgifva derför
ur hr Kolthoffs skrifvelse följande:
Landtmäteri-eleven Carl Johan Warell lem-
nade mig på våren 1856 och afreste då di-
rekte till Amerika, der han förut hade en
broder. Innan Warell kom till mig, hade han
under några års tid haft ett boktryckerii Hjo,
men detta hade slutligen ej burit sig, utan
måste han dermed upphöra. — Vid ankom-
sten till Amerika tog han genast plats som
konstförvandt vid ett större boktryckeri, och
några år derefter hade han sjelf blifvit egare
deraf och haft mycken framgång i detta före-
tag. — På omkring 10 års tid har jag ej hört
något ifrån honom och vet ej om han ännu
lefver. .
Warell hade ett utmärkt godt hufvud och
stora kunskaper. — I Upsala hade han med
mycken heder tagit alla examina för magister-
graden, men, enligt hans egen utsago, hade
två af hans kamrater i några ämnen erhållit
högre betyg än dem som honom tilldelats,hvilket
han ansåg för en orättvisa och tog så itla, att
hän genast lemnade akademien. — Han satte
sig då ned på en liten ö i Ramsbergssjön
i närheten af en egendom, som tillhörde
hans då ännu lefvande moder. Här byggde
han en liten jordkula och lefde alldeles som
en eremit, lagade sjelf sin mat, spann och
väfde tyger och sydde sjelf sina kläder samt
såg eller tålde aldrig någon menniska, knappt
sin egen mor och sina syskon. Sedan han
härmed fortfarit i nära tio års tid, fann han
väl detta Hf besynnerligt och fick sitt rätta
förnuft åter, då han sedan flyttade till Hjo.
——!
Öfver vårt presterskaps obenä-
genhet för den nyare tidens idter
äfvensom öfver detsammas envisa fasthängande
vid ett föråldradt åskådningssätt föres ofta i
våra dagar klagomål. Tidning för Falu stad
och län meddelade för några dagår sedan ett
kyrkostämmoprotokoll af 26 december 1869,
hvilket torde vara roligt nog att genomläsa.
Det lyder som följer: . . . 2 2. Emedan en
främmande taskspelare eller något slags gyc-
kelmakare, eller comoediant här invid Kyrkan,
annonserade på två stora tryckta affischer,
tvenne särskilda gånger uppsatta, att han äm-
nade samma dag, som var en Sön- eller Hel-
gedag, på uppgifvet ställe, i Kyrkans grann-
skap, hålla något slags Comoedie eller något
fåfängligt, Söndagen vanhelgande gyckel, hade
undertecknad, Pastor, i samråd med Kyrko-
rådet beslutat, att föreslå Socknemännen det
alla i Församlingen skulle hädanefter icke
lemna tillhåll åt sådana gyckelmakare, task-
spelare, comoedianter och andra penningsnikne
kringdrifvare, som dels locka af den tfåkun-
niga ungdomen deras få hopsparda småpen-
ningar, dels locka dem att vanhelga och miss-
bruka Sabbathen, tvärt emot Kgl. M:ts Nå-
diga Förordning, af den 17 Ochtober 1867,
om Sabbathsbrott, deri, i 3 9 stadgas att inga
comoedier, inga kort- eller tärningsspel, måga
om WSöndagarne tillåtas, icke eller Bollhus,
till Spel och fåfängt tidsfördrif, vid fyratio
markers Böter. Härtill lemnade församlin-
gens ledamöter sitt odelade bifall, så att alla
Socknemän enhälligt beslöto, att ingen comoe-
diant, taskspelare, gyckelmakare, af hvad slag
dessa kringflackande penningfriare och luran-
ter vara månde, skulle få något husrum för
sådant Sabbathen vanhelgande ändamål.
(Underskrift).
Fem personer nära att biifva
ibjätosade. I söndags eftermiddag hade
en arbetarefamilj i Norrköping, bestående af
man, hustru och 3 barn, lagt sig att hvila, se-
dan straxt förut en brasa blifvit tänd i rum-
met och spjellet igenskjutet. Omkring kloc-