Branskning Ior 1507. fr—— En svensk eremit i våra dagar. Med anledning deraf att landtmäterieleven Carl Johan Warell redan 1856 lemnade riket och sedan dess icke vidare låtit sig afhöra, aflät landtm.styrelsen den 10 jan. en skrifvelsetill kom.-landtm. i Skaraborgs län J. Kolthoff, hos hvilken Warell sednast vistats, med förfrågningar rörande W. Den 22 januari ingick hr Kolthoffs svar, som innehåller så märkliga upplysningar rörande den efterfrågade, att detsamma torde läsas med mycket intresse. Vi återgifva derför ur hr Kolthoffs skrifvelse följande: Landtmäteri-eleven Carl Johan Warell lemnade mig på våren 1856 och afreste då direkte till Amerika, der han förut hade en broder. Innan Warell kom till mig, hade han under några års tid haft ett boktryckerii Hjo, men detta hade slutligen ej burit sig, utan måste han dermed upphöra. — Vid ankomsten till Amerika tog han genast plats som konstförvandt vid ett större boktryckeri, och några år derefter hade han sjelf blifvit egare deraf och haft mycken framgång i detta företag. — På omkring 10 års tid har jag ej hört något ifrån honom och vet ej om han ännu lefver. . Warell hade ett utmärkt godt hufvud och stora kunskaper. — I Upsala hade han med mycken heder tagit alla examina för magistergraden, men, enligt hans egen utsago, hade två af hans kamrater i några ämnen erhållit högre betyg än dem som honom tilldelats,hvilket han ansåg för en orättvisa och tog så itla, att hän genast lemnade akademien. — Han satte sig då ned på en liten ö i Ramsbergssjön i närheten af en egendom, som tillhörde hans då ännu lefvande moder. Här byggde han en liten jordkula och lefde alldeles som en eremit, lagade sjelf sin mat, spann och väfde tyger och sydde sjelf sina kläder samt såg eller tålde aldrig någon menniska, knappt sin egen mor och sina syskon. Sedan han härmed fortfarit i nära tio års tid, fann han väl detta Hf besynnerligt och fick sitt rätta förnuft åter, då han sedan flyttade till Hjo. ——! Öfver vårt presterskaps obenägenhet för den nyare tidens idter äfvensom öfver detsammas envisa fasthängande vid ett föråldradt åskådningssätt föres ofta i våra dagar klagomål. Tidning för Falu stad och län meddelade för några dagår sedan ett kyrkostämmoprotokoll af 26 december 1869, hvilket torde vara roligt nog att genomläsa. Det lyder som följer: . . . 2 2. Emedan en främmande taskspelare eller något slags gyckelmakare, eller comoediant här invid Kyrkan, annonserade på två stora tryckta affischer, tvenne särskilda gånger uppsatta, att han ämnade samma dag, som var en Söneller Helgedag, på uppgifvet ställe, i Kyrkans grannskap, hålla något slags Comoedie eller något fåfängligt, Söndagen vanhelgande gyckel, hade undertecknad, Pastor, i samråd med Kyrkorådet beslutat, att föreslå Socknemännen det alla i Församlingen skulle hädanefter icke lemna tillhåll åt sådana gyckelmakare, taskspelare, comoedianter och andra penningsnikne kringdrifvare, som dels locka af den tfåkunniga ungdomen deras få hopsparda småpenningar, dels locka dem att vanhelga och missbruka Sabbathen, tvärt emot Kgl. M:ts Nådiga Förordning, af den 17 Ochtober 1867, om Sabbathsbrott, deri, i 3 9 stadgas att inga comoedier, inga korteller tärningsspel, måga om WSöndagarne tillåtas, icke eller Bollhus, till Spel och fåfängt tidsfördrif, vid fyratio markers Böter. Härtill lemnade församlingens ledamöter sitt odelade bifall, så att alla Socknemän enhälligt beslöto, att ingen comoediant, taskspelare, gyckelmakare, af hvad slag dessa kringflackande penningfriare och luranter vara månde, skulle få något husrum för sådant Sabbathen vanhelgande ändamål. (Underskrift). Fem personer nära att biifva ibjätosade. I söndags eftermiddag hade en arbetarefamilj i Norrköping, bestående af man, hustru och 3 barn, lagt sig att hvila, sedan straxt förut en brasa blifvit tänd i rummet och spjellet igenskjutet. Omkring kloc