är det lätt förklarligt, om hos oss den känsla
vimner insteg; att staten icke mot oss öfvar
rättvisa, då den påligger denna vår intellektuela
frihet fjettrar, hvilka för dem, som deraf berö-
ras, kännas måhända lika mycket tryckande, som
slafveriets bojor för menniskor, hvilka, i afse-
ende å tanke- och viljekraft, befinna sig på ett
lägre stadium af utveckling; och sålunda fram-
träder i det klaraste ljus sanningen af hvad vi
nyss yttrade, att så länge den ifrågavarande
grundlagsreformen icke blifvit genomförd, så
länge skola de mosaiska trosbekännarne i Sve-
rige icke kunna känna sig fullt lyckliga såsom
medborgare i det dyrbara fäderneslandet, ty dess-
förinnan varda de icke fria medborgare i detta
ords bästa och ädlaste betydelse.
Den andra omständighet, hvilken vi ansett
o88 böra vidröra, är följande:
Då ifrågavarande grundlagsförslag vid ofvan-
nämnde riksdag var föremål för diskussion inom
andra kammaren, framställdes af en bland denna
kammares mest framstående ledamöter samt der-
jemte en varm anhängare af reformen, hr pro-
fessor Ribbing, mot detsamma den anmärkning,
ätt det icke vöre för de främmande trosbekän-
narne fullt tillfredsstlälande. Derigenom att för-
slaget icke med andra undantag, än förut om-
förmälda, begränsade dessa trosbekännares kom-
petens till embeten och tjenster, men deremot
deras rättighet att utöfva embetet eller tjensten
i hela dess omfång, skulle vid befordringar en
bättre och en sämre kompetens komma att göra
sig gällande, den förra till förmån för de sö-
ande, som bekände sig till statskyrkan, och
den sedtare till nackdel för de frimmande tros-
bekänmnarne. Följden häraf skulle blifva, att de
förstnämnde alltid föredroges framför de sed-
nare, hvilka alltså endåst skulle hafva förvärfvat
rättigheter på papperet, men ej i verkligheten.
Vi kunna ingalunda dela denna uppfattning. och
till stöd härför åberopa vi erfarenheten. Den-
samma har nemligen städse visat, att så ofta
lagstiftnivgen i Sverige undergått förändring till
förmån för de mosaiska trösbekännarne, i det
att de om ofördragsamhet vittnande bestämmel-.
ser, densamma innehållit, derutur borttagits, har
medborgerligheten genast kommit i åtnjutande
af sin fulla rutt. Så hafva uti rikets städer, ef-
ter tillämpningen af förordningen Om kommu-
nalstyrelse i stad, uti hvilken förordning tros-
bekännelsen icke göres till vilkor för åtnjutande
ar deruti stadgade rättigheter, de mösaiska tros-
bekännarne fått röna de mest ovedersigliga be-
vis på sina medborgares fullkomliga förtroende.
Likaledes ha på landsbygden de derstäides bo-
satta mosaiske trosbekännare, långtifrån att, på
sätt varit förutspådt, mötas af allmogens fördo-
mar, fått mottaga erahanda bevis på ett dylikt för-
troende, så att de utöfva befattningar såsom ord-
förande uti såväl kömmuhälstimmor som kom-
munalnämnder ; ja, inom tvenneaf rikets sednast
församlade landsting voro tnogaiska trosbekän-
nare ledamöter. Och den första riksdag, som
sammanträdde efter genomförandet af det nya
statsskicket, skyndade ju, då denicke vidare af
den förut gällande grundlagen derifrån förhin-
drades, att öfverlemna tveune af de förtroende-
uppdrag, hvilka af riksdagen meddelas åt mo-
saiska trösbekännare. Enahanda skall — vi äro
derom förvissade — förhållandet blifva, om det
nu hvilande grundlagsförslaget upphöjes till lag,
och det är öfvertygelsen härom, Som bjuder oss
att här uttala såsom vår bestämda åsigt, att ifråga-
varande förslag är för de mosaiske trosbekän-
narne i allo tillfredsställande.
Hr grefve, dessa äro våra känslor, dessa våra
tänkesätt i afseende på den föreliggande reform-
frågan. Vi hafva önskat, att desamma måtte
komma till riksdagens kännedom, enir vi hysa
den förhoppning, att detta skulle kunna bidraga
till frågans gynsamma utgång; men då ingen
af våra trosförvandter vid riksdagen kan höja
sin stämma samt då Sveriges grundlagar icke
känna någon form, under hvilken enskilda med-
borgare kunna med adresser nalkas riksdagen,
så hafva vi insett, att vi icke vore i tillfälle att
ernå detta syfte annorledes, än om det lycka-
des oss att finna tvenne ledamöter af riksdagen,
hvilka ville åtaga sig, hvardera inom sin kam-
mare, att vid reformfrågans behandling tolka hvad
vi sålunda känna och tänka. Det är i detta ända-
mål, som vi härmed vågat hänvända oss till eder,
hr grefve, såsom den friimste medborgaren inom
det samhälle, hvilket vi gemensamt tillhöra, med
den vördsamma anhållan, att ni uti den kam-
mare, inom hvilken ni åtöfvar er riksdagsmannna-
befattning, täcktes, på nu antydda sätt, med-
verka till befrämjande af seger åt trosfrihetena
heliga grundsats; och med denna vördsamma an-
hållan förena vi den lifliga önskan, att vi och
våra kommittenter måtte få vara inneslutna uti
eder välvilja och bevågenhet.