är det lätt förklarligt, om hos oss den känsla vimner insteg; att staten icke mot oss öfvar rättvisa, då den påligger denna vår intellektuela frihet fjettrar, hvilka för dem, som deraf beröras, kännas måhända lika mycket tryckande, som slafveriets bojor för menniskor, hvilka, i afseende å tankeoch viljekraft, befinna sig på ett lägre stadium af utveckling; och sålunda framträder i det klaraste ljus sanningen af hvad vi nyss yttrade, att så länge den ifrågavarande grundlagsreformen icke blifvit genomförd, så länge skola de mosaiska trosbekännarne i Sverige icke kunna känna sig fullt lyckliga såsom medborgare i det dyrbara fäderneslandet, ty dessförinnan varda de icke fria medborgare i detta ords bästa och ädlaste betydelse. Den andra omständighet, hvilken vi ansett o88 böra vidröra, är följande: Då ifrågavarande grundlagsförslag vid ofvannämnde riksdag var föremål för diskussion inom andra kammaren, framställdes af en bland denna kammares mest framstående ledamöter samt derjemte en varm anhängare af reformen, hr professor Ribbing, mot detsamma den anmärkning, ätt det icke vöre för de främmande trosbekännarne fullt tillfredsstlälande. Derigenom att förslaget icke med andra undantag, än förut omförmälda, begränsade dessa trosbekännares kompetens till embeten och tjenster, men deremot deras rättighet att utöfva embetet eller tjensten i hela dess omfång, skulle vid befordringar en bättre och en sämre kompetens komma att göra sig gällande, den förra till förmån för de söande, som bekände sig till statskyrkan, och den sedtare till nackdel för de frimmande trosbekänmnarne. Följden häraf skulle blifva, att de förstnämnde alltid föredroges framför de sednare, hvilka alltså endåst skulle hafva förvärfvat rättigheter på papperet, men ej i verkligheten. Vi kunna ingalunda dela denna uppfattning. och till stöd härför åberopa vi erfarenheten. Densamma har nemligen städse visat, att så ofta lagstiftnivgen i Sverige undergått förändring till förmån för de mosaiska trösbekännarne, i det att de om ofördragsamhet vittnande bestämmel-. ser, densamma innehållit, derutur borttagits, har medborgerligheten genast kommit i åtnjutande af sin fulla rutt. Så hafva uti rikets städer, efter tillämpningen af förordningen Om kommunalstyrelse i stad, uti hvilken förordning trosbekännelsen icke göres till vilkor för åtnjutande ar deruti stadgade rättigheter, de mösaiska trosbekännarne fått röna de mest ovedersigliga bevis på sina medborgares fullkomliga förtroende. Likaledes ha på landsbygden de derstäides bosatta mosaiske trosbekännare, långtifrån att, på sätt varit förutspådt, mötas af allmogens fördomar, fått mottaga erahanda bevis på ett dylikt förtroende, så att de utöfva befattningar såsom ordförande uti såväl kömmuhälstimmor som kommunalnämnder ; ja, inom tvenneaf rikets sednast församlade landsting voro tnogaiska trosbekännare ledamöter. Och den första riksdag, som sammanträdde efter genomförandet af det nya statsskicket, skyndade ju, då denicke vidare af den förut gällande grundlagen derifrån förhindrades, att öfverlemna tveune af de förtroendeuppdrag, hvilka af riksdagen meddelas åt mosaiska trösbekännare. Enahanda skall — vi äro derom förvissade — förhållandet blifva, om det nu hvilande grundlagsförslaget upphöjes till lag, och det är öfvertygelsen härom, Som bjuder oss att här uttala såsom vår bestämda åsigt, att ifrågavarande förslag är för de mosaiske trosbekännarne i allo tillfredsställande. Hr grefve, dessa äro våra känslor, dessa våra tänkesätt i afseende på den föreliggande reformfrågan. Vi hafva önskat, att desamma måtte komma till riksdagens kännedom, enir vi hysa den förhoppning, att detta skulle kunna bidraga till frågans gynsamma utgång; men då ingen af våra trosförvandter vid riksdagen kan höja sin stämma samt då Sveriges grundlagar icke känna någon form, under hvilken enskilda medborgare kunna med adresser nalkas riksdagen, så hafva vi insett, att vi icke vore i tillfälle att ernå detta syfte annorledes, än om det lyckades oss att finna tvenne ledamöter af riksdagen, hvilka ville åtaga sig, hvardera inom sin kammare, att vid reformfrågans behandling tolka hvad vi sålunda känna och tänka. Det är i detta ändamål, som vi härmed vågat hänvända oss till eder, hr grefve, såsom den friimste medborgaren inom det samhälle, hvilket vi gemensamt tillhöra, med den vördsamma anhållan, att ni uti den kammare, inom hvilken ni åtöfvar er riksdagsmannnabefattning, täcktes, på nu antydda sätt, medverka till befrämjande af seger åt trosfrihetena heliga grundsats; och med denna vördsamma anhållan förena vi den lifliga önskan, att vi och våra kommittenter måtte få vara inneslutna uti eder välvilja och bevågenhet.