Meddelanden från nilmön freten. I FATTIGVÅRDSFRÅGAN. Hr Redaktör! I Eder tidning n:o 1541 är införd en artike rörande fattigvården, Den gillar jag till en del men den är åter i en annan del, så vidt ja ej missförstått författarens mening, i högst: grad hård och obarmhertig mot de olyckliga som på sin ålderdom ej hafva annan råd, är att begära hjelp af kommunen för sin ut komst, tills döden befriar dom från denn: verldens behof. I hvarje kommun finnas tyvärr individer som lefva sig sjelfva och andra till men De vilja ej arbeta. För sådana ges, enlig min och mångas åsigt, ingen annan utväg ir en arbetsinrättning, ordnad för hvarje län Häruti är författaren fullkomligt ense med hvad jag tror, den allmänna åsigten, Det finnes åter inom hvarje kommun äfver gatrla orkeslösa som ej förmå sköta sig sjelfva mycket mindre arbeta på något sätt för sir utkomst. Sådana böra af kommunen på van ligt sätt i kommunens fattighus underhållas: ty, frågar jag, vore det icke obarmhertigt at flytta en sådan ålderstigen och bräcklig va relse från den ort, der han eller hon ha framilefvat måhända största delen af sin lifstid? Säkert skulle mången underkasta sig de svåraste försakelser hellre än att låta skjutsa sig till en vildt främmande ort och till en lika främmande omgifning; ja, de skulle ej anse denna förflyttning för stort bättre än en förflyttning till ett fängelse. Arbetshuset med dess tvång är alltid för den förut fria men. niskan en inrättning som hon med en viss bäfvan tänker på. Dock böra sådana menniskor, som ej vija uppfylla sina medborgerliga skyldigheter, men hafva krafter dertill. kunna af kommunen sändas till ett arbetshus. Endast för :ådana äro srbetshusen tjenliga, och, för kostnadens skull, länsvis ordnade änkamålsenligast. Landtman.