gladde mig, emedan det utvisade att han uppriktigt håller af sin. styfdotter; men detta hindrade väl icke att jag med verkligt nöje sett om du besökt mig. — Huru är det möjligt att tala så, som du nu gör, utropade jag häftigt. — I hvad fall skulle det icke vara möjligt? Agda såg på mig med en så klar blick, att den bort hejda mig, något den likväl icke gjorde. — Förstår du då icke den känsla, din styffader hyser för dig, utropade jag, alldeles döf för förnuftets röst. Du är i så fall den enda som icke gör det; alla andra hafva klart för ögonen att han är kär i sin hustrus dotter. De obetänksamma orden hade icke väl gått öfver mina läppar, än jag ångrade dem. — Är din afsigt att förolämpa mig genom att kasta en föraktlig skugga på honom, som icke kan försvara sig? afbröt hon. I så fall handlar du så oädolt, att du icke kan rättfärdigas. Äro dina ord åter ett tanklöst upprepande af hvad illasinnade personer sagt, så förundrar det mig att grannlagenheten tillåter dig upprepa ett dylikt, för mig sårande rykte. Hon vände sig bort. — Förlåt, stammade jag, förlåt mig, Agda, jag är svartsjuk på honom, som dagligen fått vara med dig, under det jag blifvit beröfvad lyckan att se och tala vid dig. sAgdas och mina ögon möttes. Hon blic