gladde mig, emedan det utvisade att han upp-
riktigt håller af sin. styfdotter; men detta
hindrade väl icke att jag med verkligt nöje
sett om du besökt mig.
— Huru är det möjligt att tala så, som
du nu gör, utropade jag häftigt.
— I hvad fall skulle det icke vara möj-
ligt? Agda såg på mig med en så klar blick,
att den bort hejda mig, något den likväl icke
gjorde.
— Förstår du då icke den känsla, din styf-
fader hyser för dig, utropade jag, alldeles döf
för förnuftets röst. Du är i så fall den enda
som icke gör det; alla andra hafva klart för
ögonen att han är kär i sin hustrus dotter.
De obetänksamma orden hade icke väl
gått öfver mina läppar, än jag ångrade dem.
— Är din afsigt att förolämpa mig genom
att kasta en föraktlig skugga på honom, som
icke kan försvara sig? afbröt hon. I så fall
handlar du så oädolt, att du icke kan rätt-
färdigas. Äro dina ord åter ett tanklöst upp-
repande af hvad illasinnade personer sagt, så
förundrar det mig att grannlagenheten tillåter
dig upprepa ett dylikt, för mig sårande rykte.
Hon vände sig bort.
— Förlåt, stammade jag, förlåt mig, Agda,
jag är svartsjuk på honom, som dagligen fått
vara med dig, under det jag blifvit beröfvad
lyckan att se och tala vid dig.
sAgdas och mina ögon möttes. Hon blic-