Vecka lades till vecka, och snart blef det
en månad Ottilia och Herman varit på Stjern-
vik, utan att en rad kom från Halfdan.
Ottilia tycktes trifvas hos sin dotter, men
talade ofta, ganska ofta, om sin längtan ef-
ter lilla Alfhild. Om mannens bristande upp-
märksamhet att icke skrifva talade hon icke.
Hans namn gick aldrig öfver hennes läppar,
något som likväl icke hindrade henne att med
uppmärksamhet lyssna till bvarje ord Agda
talade, då hon beskref huru högt Halfdan äl-
skade Ottilia. En fin rodnad spred sig då
öfver Ottilias kinder, och hon log, såsom den
ler hvilken hör en herrlig musik, men hon
sade aldrig något om det intryck, Agdas ord
gjorde.
En dag, då mor och dotter sutto tillsam-
mans, frågade Agda:
— Har mamma aldrig tänkt att Halfdan
kunde vara afundsjuk på Herman?
— Nej, men väl att han icke tilltror mig
förmågan att uppfostra mina barn, svarade
Ottilia, :
— Jag åter tror att han antager, det du
håller mera af Herman än honom, invände
Agda.
Huru vore det väl möjligt, då han fått
taga Herman från mig, utan att jag klagat
deröfver.
Agda blef tankfull.
Hon insåg att modren icke rätt förstod den
man, med hvilken hon var förenad, och hon