Vecka lades till vecka, och snart blef det en månad Ottilia och Herman varit på Stjernvik, utan att en rad kom från Halfdan. Ottilia tycktes trifvas hos sin dotter, men talade ofta, ganska ofta, om sin längtan efter lilla Alfhild. Om mannens bristande uppmärksamhet att icke skrifva talade hon icke. Hans namn gick aldrig öfver hennes läppar, något som likväl icke hindrade henne att med uppmärksamhet lyssna till bvarje ord Agda talade, då hon beskref huru högt Halfdan älskade Ottilia. En fin rodnad spred sig då öfver Ottilias kinder, och hon log, såsom den ler hvilken hör en herrlig musik, men hon sade aldrig något om det intryck, Agdas ord gjorde. En dag, då mor och dotter sutto tillsammans, frågade Agda: — Har mamma aldrig tänkt att Halfdan kunde vara afundsjuk på Herman? — Nej, men väl att han icke tilltror mig förmågan att uppfostra mina barn, svarade Ottilia, : — Jag åter tror att han antager, det du håller mera af Herman än honom, invände Agda. Huru vore det väl möjligt, då han fått taga Herman från mig, utan att jag klagat deröfver. Agda blef tankfull. Hon insåg att modren icke rätt förstod den man, med hvilken hon var förenad, och hon