-— 74 mm man ej långt att ro, eljest hade hon blifvit sjuk. Nu slutade Ottilia att gråta, då båten närmade sig land. — Gud ske lof, att vi äro framme, utbrast Herman, mamma är ryslig att hafva med på resor, och icke undrar jag på att pappa far sensam ; men se der står han ju, tillade Herman, rynkande ögonbrynen. Han aftog likväl den lilla sommarhatten och helsade. — Är Halfdan här? utropade Ottilia, och hennes ansigte antog genast ett lugnt uttryck. Hon borttorkade tårarna och tillade, vänd till Agda: jag vill icke att han skall erfara huru sjuk han varit, då skulle han blifva missnöjd. Ottilia vände sig mot stranden och nickade åt mannen med ett blidt leende på läpparna. — Hon vill ej göra honom missnöjd, tänkte Agda, hon älskar honom således. Agda fäste ögonen på styffadren, då han räckte Ottilia handen för att hjelpa henne i land. Hans ansigtsuttryck var svårt att tolka. Det var ovanligt mildt, men sorgset. — Välkommen, Ottilia, sade han. Gif mig din hand, skall jag hjelpa dig i land. Du har varit sjuk under resan, kan jag märka. — Ja, det har jag, svarade hon och såg forskande på mannen. Så roligt att du var mig till mötes, jag trodde icke vi skulle träf8 förrän vid Stjernvik. Ottilia tog hans 4 och tillade: Alfhild sänder pappa många oe