-— 74 mm
man ej långt att ro, eljest hade hon blifvit
sjuk. Nu slutade Ottilia att gråta, då båten
närmade sig land.
— Gud ske lof, att vi äro framme, utbrast
Herman, mamma är ryslig att hafva med på
resor, och icke undrar jag på att pappa far
sensam ; men se der står han ju, tillade Her-
man, rynkande ögonbrynen. Han aftog likväl
den lilla sommarhatten och helsade.
— Är Halfdan här? utropade Ottilia, och
hennes ansigte antog genast ett lugnt uttryck.
Hon borttorkade tårarna och tillade, vänd till
Agda: jag vill icke att han skall erfara huru
sjuk han varit, då skulle han blifva missnöjd.
Ottilia vände sig mot stranden och nickade
åt mannen med ett blidt leende på läpparna.
— Hon vill ej göra honom missnöjd, tänkte
Agda, hon älskar honom således.
Agda fäste ögonen på styffadren, då han
räckte Ottilia handen för att hjelpa henne
i land.
Hans ansigtsuttryck var svårt att tolka.
Det var ovanligt mildt, men sorgset.
— Välkommen, Ottilia, sade han. Gif mig
din hand, skall jag hjelpa dig i land. Du har
varit sjuk under resan, kan jag märka.
— Ja, det har jag, svarade hon och såg
forskande på mannen. Så roligt att du var
mig till mötes, jag trodde icke vi skulle träf-
8 förrän vid Stjernvik. Ottilia tog hans
4 och tillade: Alfhild sänder pappa många
oe
-