Den saint-simonistiska tidningen leGlobe, som -föresatte sig att skapa om verlden genom lagbud, hade, bland annat, detinfallet att bygga om Paris. Den gaf en gång konung Ludvig Filip det förslaget att skaffa luft och ljus åt Paris genom en kunglig förordning; sektens ingeniörer hade redan planen för alla nya gatugenombrytningar färdig; Ludvig Filip skulle bara behöft underteckna några skrifvelser, så hade det verk, hvaråt hr Haussmann fa mett fått gifva sitt namn, varit utördt. Kejsardömet, som är den store verkställaren af de saint-simonistiska id6erna, upptog äfven den angående omskapandet af Paris. OCesarismen är född byggmästare. Den älskar de stora byggnadsarbetena, som sätta den i stånd att underhålla en stor armå af arbetare. Den sökte en man att ställa i spetsen för nationalverkstäderna i Paris och den fann hr Haussmann. Att i Paris åstadkomma de nya vägar som den ökade trafiken fordrade, att öppna utvägar för den af jernbanorna skapade nya rörelsen, att införa frisk luft och dager i de hus och qvarter, som nästan saknade begge delarne, detta allt var för regeringen den minst vigtiga sidan af frågan. Hufvudsaken var att utföra ett politiskt värf, att förvandla Paris, liksem Cesarerne hade förvandlat Rom, att deraf göra på en gång en marknad och ett läger, att der uppföra palatser och kaserner, teatrar och kyrkor, attderifrån förjaga arbetet och der endast tåla nöjet, liksom en hufvudstad som icke arbetar kunde vara annat än en lastens skola, ett sedeförderfvets hem; resultatet af detta verk skulle ha blifvit att döda Paris ande till vinning för dess sinnlighet, att göra det likt en af dessa städer under romerska kejsardömets förfall, i hvilka rika lättingar, nöjeslystna främlingar, soldater, prester och frillor intogo de fordna medborgarnes plats. Då kejsar Napoleon nu, efter att Ollivier blifvit konseljpresident, afsatte hr Haussmann från prefekturen i Seine-departementet, kunde han ej afhålla sig från att säga till sina ministar: Det var den mar, jag mest höll pä. Denna saknad är mycket naturlig. Hr Haussmann hade förträffligt uppfattat den kejserliga tanken: att lämpa Paris efter cesarismens behof. Han har utfört detta värf med modet hos en man, som icke besväras af någon noggrannhet i afseende på lagar och lagliga former, som vet med sig att han utför en politisk handling och för hvilken alla medel att skaffa sig penningar dertill äro tillåtliga. Tack vare hr Haussmanns ansträngningar, understödda af spekulationen såsom medbrottsling, af expropriationens guld, har han väl kunnat en kort tidrymd inbilla sig att han skulle sluta med att omskapa Paris efter sitt behag: palatser, kaserner, promenader, avenyer, enskilda hus, allt rättades efter monarkens beqvämlighet; den nya operan — ett mästerstycke af den servila konsten — har en paviljomg, ett riktigt palats, ihvilket Cesar och hans svit skola då och då komma för att njuta anblicken af dansösernas ben; ensamt detta palats kostar 25 millioner frank och det stör harmonien