äfven han räckte henne sin hand till stöd.
Agda drog foten tillbaka och såg spörjande
på honom.
— Jag hoppas du tillåter mig följa dig,
sade han och blickade stadigt in i de ögon,
som voro fästade på honom.
Agda böjde jakande på hufvudet och sprang
upp i vagnen. Den länge drömda glädjen af
ett ostördt möte med modren var tillintet-
gjord genom hennes obetänksamhet att för-
råda öfverraskningen.
Kusken smällde med piskan och bort från
Stjernvik rullade vagnen.
Dyster och sluten satt Halfdan tillbakalutad
i vagnshörnet. Äfven Agda var tyst, men på
hennes kinder glödde en frisk purpur.
Agdas själ var upptagen af föreställningen
om huru glad modren skulle vara, då hon, ef-
ter så många år fick omfamna sin dotter. Hon
kunde ej tänka på något annat än mötet med
den varelse hon högst af allt älskade.
Agda hade visserligen haft ett ficktycke,
men så underordnadt tillgifvenheten för mo-
dren, att hon, på Ottilias önskan, uppoffrat sin
kärlek och gift sig med öfversten. Svart-
sjuka, beundran, dyrkan och hängifvenhet, allt
detta hade Agda känt för sin mor. Hon hade
vant sig att betrakta Ottilia såsom ett högre
och ädlare väsende än hon sjelf. Icke udsder
dä om hennes hjerta slog oroligt, om pulsarne
flögo Vid tanken att hon ändtligen skulle få
sluta en älskade till sitt bröst, Ett återsken