äfven han räckte henne sin hand till stöd. Agda drog foten tillbaka och såg spörjande på honom. — Jag hoppas du tillåter mig följa dig, sade han och blickade stadigt in i de ögon, som voro fästade på honom. Agda böjde jakande på hufvudet och sprang upp i vagnen. Den länge drömda glädjen af ett ostördt möte med modren var tillintetgjord genom hennes obetänksamhet att förråda öfverraskningen. Kusken smällde med piskan och bort från Stjernvik rullade vagnen. Dyster och sluten satt Halfdan tillbakalutad i vagnshörnet. Äfven Agda var tyst, men på hennes kinder glödde en frisk purpur. Agdas själ var upptagen af föreställningen om huru glad modren skulle vara, då hon, efter så många år fick omfamna sin dotter. Hon kunde ej tänka på något annat än mötet med den varelse hon högst af allt älskade. Agda hade visserligen haft ett ficktycke, men så underordnadt tillgifvenheten för modren, att hon, på Ottilias önskan, uppoffrat sin kärlek och gift sig med öfversten. Svartsjuka, beundran, dyrkan och hängifvenhet, allt detta hade Agda känt för sin mor. Hon hade vant sig att betrakta Ottilia såsom ett högre och ädlare väsende än hon sjelf. Icke udsder dä om hennes hjerta slog oroligt, om pulsarne flögo Vid tanken att hon ändtligen skulle få sluta en älskade till sitt bröst, Ett återsken