Ada till de anvisade rummen och begaf sig sjelf till numro femton. En hastig toalett gjordes, och så återvände löjtnanten till reskamraterna, Öfversten välkomnade sin gäst, och Ada trädde just ut i salongen från sitt rum. Den mörka resdrägten var utbytt mot en ljus klädning af tunnt tyg, som på ett högst fördelaktigt sätt framställde hennes figur i hela dess klassiska fulländning. — Jag får äran presentera öfversten och öfverstinnan Brennenkrona, sade den gamle herrn, då-han: helsat sin gäst, och jag utbedjer mig nu den artigheten att ni sjelf presenterar er för öfverstinnan, innan vi sätta oss till bords. Löjtnanten såg med bestörtning på den unga frun, oförmögen att få ett ord öfver sina läppar. Hans sinnesrörelse var så stor, att den icke kunde undgå att falla i ögonen, Öfversten såg på honom helt förvånad. Slutligen hemtade han sig så mycket, att han kunde framstamma: .— Herr öfverste, jag får äran att för er presentera löjtnant Halfdan Reiner. — Halfdan Reiner, min mors man! utropade Ada dödsblek. — Just han, och ni, ni är? ... — Ottilia Märtinsons dotter — Agda. Styffar och styfdotter sågo på hvarandra. Agda hade framför sig den man, som tagit hennes älskade moders hjerta, den man, som