— — HMungl. Stora teatern. Don Pasquale af G. Donizetti hördes förliden måndag för första gången på Stora teatern, gedan den med bifall gjort sin rund kring Hela Europa. Det var förmodligen för att presentera den unga, lofvande talangen fröken Fredrika Wickman som pjegen nu uppsattes; och detta var en ganska lycklig id. Man kan visserligen säga att det är något för tidigt för fröken Wickman att uppträda i en så maktpåliggande roll som Norinas; men då frågas: när skall en debutant börja; månne ej ju tidigare, desto bättre? Åtminstone visar oss erfarenheten, att de utmärktaste artister börjat redan som barn att framträda för publiken, Man ser visserligen hos nybegynnaren svaghetorna, men man ser ock de goda anlag, som böra uppmuntras — och denna ungdomseld, som flammar i hvarje verkligt konstnärs-ämnes bröst, låt den strömma ut, förqväf den ej i tidig ålder, ty då slocknar den kanske för att aldrig mera tändas. Fröken Wickman har emellertid gjort en lyckad debut som Norina i Don Pasquale, Norina är en ung enka med häftigt och otåligt lynne, men öppen och hängifven. Förälskad i den unge Ernesto, låter hon likväl, genom hans vän doktor Malatestas intriger, förena sig med Ernestos farbror, Don Pasquale, emedan denne vägrar sin brorson att gifta sig med henne; men så snart hon är förenad med denne gamle ungkarl, byter hon om roll och i stället för att vara undergifven, visar hon sig för gubben med det trotsigaste lynne och vill styra hela huset. Gubben, förskräckt vid denna oväntade skiftning, skiljer sig vid henne och bifaller gerna att hon förenas mod brorsonen. Fröken W. utförde sitt sångparti med en säkerhet, som om hon varit en gammal artist, samt gjorde sina passager med renhet och ledighet. Något svag är ännu rösten i ensemblerna, men den trädde prononcerad fram i solosakerna. Ordens tydliga uttal kan tåla någon justering. Hennes spel var fritt och otvunget, och ehuru ännu ej riktigt hemma på scenen, rörde hon sig med både lätthet och behag. Hon vann stormande bifall och blef flera gånger inropad. Hr Uddman, Don Pasquale, väckte som vanligt munterhet genom sitt uppsluppna spel. Hr Dahlgren, Ernesto, utförde det vackra sångpartiet på sitt alltid berömvärda sätt, och hr Arlberg, doktor Malatesta, Var äfven i alla afseenden lyckad, hvilket också erkändes af den hänförda publiken, som slutligen inropade alla fyra sujetterna. Musiken är, som den bör vara till en opera-buffa, glad och liflig, ibland själfull och melodisk, ibland parlerande i sången, men melodisk i orkestern. Det är en af Donizettis mera lyckade operor. Öfversättningen af E. Wallmark är ledig, ömsom på rimmad eller orimmad vers, ömsom på prosa. Vi förutse att denna glada pjes kommer att locka många åhörare till Stora teatern, Narcisse Rameau gafs i går afton å Mirz dre Teatern. Det är ett stycke af ovanlig förtjenst; publiken, ej talrik, var desto mera intresserad. Hr Pousette var icke rätt naturlig; han haricko den nyaro tidens sätt att tala och spela, men det finns mycket hos honom som ändock djupt intresserar. Fru Pousette är alltid en intagande apparition och hon spelade madame de Pompadours a