— —
HMungl. Stora teatern.
Don Pasquale af G. Donizetti hördes för-
liden måndag för första gången på Stora
teatern, gedan den med bifall gjort sin rund
kring Hela Europa. Det var förmodligen
för att presentera den unga, lofvande ta-
langen fröken Fredrika Wickman som pje-
gen nu uppsattes; och detta var en ganska
lycklig id. Man kan visserligen säga att
det är något för tidigt för fröken Wickman
att uppträda i en så maktpåliggande roll
som Norinas; men då frågas: när skall en
debutant börja; månne ej ju tidigare, desto
bättre? Åtminstone visar oss erfarenheten,
att de utmärktaste artister börjat redan som
barn att framträda för publiken, Man ser
visserligen hos nybegynnaren svaghetorna,
men man ser ock de goda anlag, som böra
uppmuntras — och denna ungdomseld, som
flammar i hvarje verkligt konstnärs-ämnes
bröst, låt den strömma ut, förqväf den ej i
tidig ålder, ty då slocknar den kanske för
att aldrig mera tändas.
Fröken Wickman har emellertid gjort en
lyckad debut som Norina i Don Pasquale,
Norina är en ung enka med häftigt och
otåligt lynne, men öppen och hängifven.
Förälskad i den unge Ernesto, låter hon
likväl, genom hans vän doktor Mala-
testas intriger, förena sig med Ernestos far-
bror, Don Pasquale, emedan denne vägrar
sin brorson att gifta sig med henne; men
så snart hon är förenad med denne gamle
ungkarl, byter hon om roll och i stället för
att vara undergifven, visar hon sig för gub-
ben med det trotsigaste lynne och vill styra
hela huset. Gubben, förskräckt vid denna
oväntade skiftning, skiljer sig vid henne
och bifaller gerna att hon förenas mod bror-
sonen.
Fröken W. utförde sitt sångparti med en
säkerhet, som om hon varit en gammal ar-
tist, samt gjorde sina passager med renhet
och ledighet. Något svag är ännu rösten i
ensemblerna, men den trädde prononcerad
fram i solosakerna. Ordens tydliga uttal
kan tåla någon justering. Hennes spel var
fritt och otvunget, och ehuru ännu ej rik-
tigt hemma på scenen, rörde hon sig med
både lätthet och behag. Hon vann stor-
mande bifall och blef flera gånger inropad.
Hr Uddman, Don Pasquale, väckte som
vanligt munterhet genom sitt uppsluppna
spel. Hr Dahlgren, Ernesto, utförde det
vackra sångpartiet på sitt alltid berömvärda
sätt, och hr Arlberg, doktor Malatesta, Var
äfven i alla afseenden lyckad, hvilket också
erkändes af den hänförda publiken, som
slutligen inropade alla fyra sujetterna.
Musiken är, som den bör vara till en
opera-buffa, glad och liflig, ibland själfull
och melodisk, ibland parlerande i sången,
men melodisk i orkestern. Det är en af
Donizettis mera lyckade operor. Öfversätt-
ningen af E. Wallmark är ledig, ömsom på
rimmad eller orimmad vers, ömsom på prosa.
Vi förutse att denna glada pjes kommer
att locka många åhörare till Stora teatern,
Narcisse Rameau gafs i går afton å Mirz
dre Teatern. Det är ett stycke af ovanlig
förtjenst; publiken, ej talrik, var desto mera
intresserad. Hr Pousette var icke rätt na-
turlig; han haricko den nyaro tidens sätt
att tala och spela, men det finns mycket hos
honom som ändock djupt intresserar. Fru
Pousette är alltid en intagande apparition
och hon spelade madame de Pompadours
a