Qvinnan och hennes
kallelse.
(Slut från föreg. nummer.)
IAtt betrakta äktenskapet såsom en blott
försörjningsanstalt med afseende på don
qvinliga parten, är ock att gå för långt.
Visserligen förekomma sådana äktenskap,
men regel hafva de ännu ej blifvit, åtmin-
stono icke inom de klassor, som räknas för sam-
hällets grundval och kärna och der hustrun
delar både arbetet och omtanken,, Till nesa
för det manliga slägtet, hvilket man likvil
så oförtjent tyckes tillskvifva all bildning,
all förvärfeskicklighet, all försörjningsför-
måga, under det att det ser ut som om
qvinnan nu först skulle göras till Cen va-
relse med odödlig själ, skapad efter Guds
afbild4, torde dessutom de äktenskap icke
heller vara få, der det är mannen som sökt
försörjning eller åtminstono tagit de eckono-
miska fördelarne starkt 1 beräkning, Vår
tids qvinnor kunna ej undgå att inse det
för dem nedsättando i en teckning, i hvil-
ken de framställas såsom ämnade att bort-
giftas med snart sagdt hvem som helst
eller såsom sjelfva längtande att få öfver-
lemna sig åt Shvilken tomskalle som helst,
blott för försörjningens skull. De skola
dock, med stöd af här antydda manliga
föredömen, icke hafva svårt att gifva svar
på tal.
Nog finnas qvinnor, hvilka tyckas anse
sig vara till endast för att försörjas eller
hvilka till följe af oduglighet och lättja
måste blifva allenast en tunga för sina
män och sinanärmasto; men ett sådant missför-
hållande har vanligen och hufvudsakligen
sin rot i en af mannens egen omanliga få-
fänga eller fladdrande och samvetslösa lättsin-
ne fostrad fåfänga och färdfull ytlighet hos
qvinnan. Dessa modedockor, hvilka äflas att
utmärka sig genom att cftera pa all möjlig
både osmaklig och helsofientlig onatur och
åt hvilka man icke tyckes kunna anförtro
hvarken moderskallet eller någon befattning
med det växando slägtets offentliga upp-
tostran, de sKulle vara annorlunda, om män-
nen voro annorlunda. - Det är icke af lär-
domen en önsklig reform i den vägen be-
ror.. Sundt förstånd, hjertats och karakte-
rens adel kunna finnas utan den.
Men vi måste vara betänkta på att kom-
ma till slut med vår långa uppsats. Huru
man än resonerar och om man än för till-
fället icke vill erkänna att qvinnan, just till
följe af sin natur och beskaffenhot som
qvinna, dock är olämplig eller mindro lämp-
lig för Btskilliga yrken eller bestyr, hvilka
deremot tyckas anvisade åt mannen, så må-
ste man i stället medgifva, att qvinnan blif-
vit skapad för vissa åligganden eller pligter,
dem mannen, på grund af sin natur, omöj-
ligen kan fylla. Och om det sålunda finn eg
vissa af naturen anvisade åliggander, eller
tillvarelse- och verksamhets--oror dem
qvinnan ensam förmår fö 4
icko k f a -ylula och der hon
1080 kan oo manna ersättas, så bör man
väl äfven der:
; strån få sluta till en af natu-
ren ft qvinnan gifven egentlig och hufvud-
saklig kallelso. Äfven dot snår eller den
jordkula, i hvilken vildens maka afvaktar
sin nedkomst eller egnar de första moder-
liga omsorgerna åt sitt barn, blir relativt
ett hom. När vi tala om ett sådant, tänka
vi oss det i sammanhang med ordnade sam-
hällsförhållanden och mångfaldigade pligter.