Qvinnan och hennes kallelse. (Slut från föreg. nummer.) IAtt betrakta äktenskapet såsom en blott försörjningsanstalt med afseende på don qvinliga parten, är ock att gå för långt. Visserligen förekomma sådana äktenskap, men regel hafva de ännu ej blifvit, åtminstono icke inom de klassor, som räknas för samhällets grundval och kärna och der hustrun delar både arbetet och omtanken,, Till nesa för det manliga slägtet, hvilket man likvil så oförtjent tyckes tillskvifva all bildning, all förvärfeskicklighet, all försörjningsförmåga, under det att det ser ut som om qvinnan nu först skulle göras till Cen varelse med odödlig själ, skapad efter Guds afbild4, torde dessutom de äktenskap icke heller vara få, der det är mannen som sökt försörjning eller åtminstono tagit de eckonomiska fördelarne starkt 1 beräkning, Vår tids qvinnor kunna ej undgå att inse det för dem nedsättando i en teckning, i hvilken de framställas såsom ämnade att bortgiftas med snart sagdt hvem som helst eller såsom sjelfva längtande att få öfverlemna sig åt Shvilken tomskalle som helst, blott för försörjningens skull. De skola dock, med stöd af här antydda manliga föredömen, icke hafva svårt att gifva svar på tal. Nog finnas qvinnor, hvilka tyckas anse sig vara till endast för att försörjas eller hvilka till följe af oduglighet och lättja måste blifva allenast en tunga för sina män och sinanärmasto; men ett sådant missförhållande har vanligen och hufvudsakligen sin rot i en af mannens egen omanliga fåfänga eller fladdrande och samvetslösa lättsinne fostrad fåfänga och färdfull ytlighet hos qvinnan. Dessa modedockor, hvilka äflas att utmärka sig genom att cftera pa all möjlig både osmaklig och helsofientlig onatur och åt hvilka man icke tyckes kunna anförtro hvarken moderskallet eller någon befattning med det växando slägtets offentliga upptostran, de sKulle vara annorlunda, om männen voro annorlunda. Det är icke af lärdomen en önsklig reform i den vägen beror.. Sundt förstånd, hjertats och karakterens adel kunna finnas utan den. Men vi måste vara betänkta på att komma till slut med vår långa uppsats. Huru man än resonerar och om man än för tillfället icke vill erkänna att qvinnan, just till följe af sin natur och beskaffenhot som qvinna, dock är olämplig eller mindro lämplig för Btskilliga yrken eller bestyr, hvilka deremot tyckas anvisade åt mannen, så måste man i stället medgifva, att qvinnan blifvit skapad för vissa åligganden eller pligter, dem mannen, på grund af sin natur, omöjligen kan fylla. Och om det sålunda finn eg vissa af naturen anvisade åliggander, eller tillvarelseoch verksamhets--oror dem qvinnan ensam förmår fö 4 icko k f a -ylula och der hon 1080 kan oo manna ersättas, så bör man väl äfven der: ; strån få sluta till en af naturen ft qvinnan gifven egentlig och hufvudsaklig kallelso. Äfven dot snår eller den jordkula, i hvilken vildens maka afvaktar sin nedkomst eller egnar de första moderliga omsorgerna åt sitt barn, blir relativt ett hom. När vi tala om ett sådant, tänka vi oss det i sammanhang med ordnade samhällsförhållanden och mångfaldigade pligter.